Recension
av Sörja för de sina, Kristina Sandberg
Suggestiv prosa om det svenska folkhemmet
Att sörja för de sina är fortsättningen på "Att föda ett barn" om Maj, den unga kvinnan från Östersund som blev gravid och därför gifte sig med 15 år äldre och bättre bemedlade Thomas.
I den här uppföljaren är det 1940- och 50-tal. Thomas låter sig hypnotiseras för att förbli nykter. Maj sörjer för de sina och svärmor. Det blir krig och Thomas får rycka in. Kvar står Maj med notboken, barnen Anita och Lasse, hushållet och ångesten.
Maj har blivit några år äldre och mer erfaren som mamma, hustru och hemmafru, men är fortfarande samma ängsliga person som lik en fängslad är hårt bevakad av sin egen moraliska fostran. Hon försöker hålla ångesten stången genom att prestera väl inom sina ansvarsområden som utgör hela hennes värld. Hon städar maniskt, tänker noga igenom hur hon ska kunna imponera med den perfekta bjudningen och ser alltid perfekt ut trots att pumpsen sjunker ner i gräsmattan. Drivkraften ligger i att betraktaren ska bli nöjd. Hon borde vara lycklig, som har ett barn av varje sort och pengar till att köpa det nödvändiga samt lite till. Men hon är långt därifrån. Hennes nedvärderande tankar om sig själv som en svit av hennes klass- och bildningskomplex är själadödande. Självföraktet leder till att hon letar fel hos andra inklusive sin egen dotter som är klumpig, inte tillräckligt söt, inte intresserad av pojkar och så vidare. Avsnittet där Anita är inne hos grannen Lotten exemplifierar tydligt när Majs ångest svämmar över alla breddar och bränner dottern:
"Då skrattar Lotten och så ser de Anita komma travande med vagnen. Blir hon besviken när hon upptäcker Maj? Kanske. Maj säger att hon ju måste se vart Anita tog vägen, men så räknar hon efter tyst i huvudet och inser att Anita inte varit borta särskilt länge. Skulle du föredra Lotten som mamma?
Jag blev lite yr när jag gick och bockade mig efter rishögar, så jag tänkte... det är bäst jag inte går ensam om jag skulle svimma. Anita ser på henne, fordrande, släpper vagnens handtag och säger att det tog en stund innan de somnade."
Bredvid Maj går Thomas, med sin känsla av att inte räcka till. Denna mjuka man som inte heller är nöjd med sig själv men också han gör så gott han kan trots att han inte längre kan skyla över sin ångest med alkohol. Tyvärr finns en avgrund mellan dessa äkta makar som ingen brobyggare i världen kan sammanbinda. Det är oerhört sorgligt. Och förmodligen i många fall en självupplevd vardag i folkhemmen på 40-talet. Det var inte bättre förr!
Känslan av vemod som följde som en röd tråd genom första boken fortsätter sin bana genom den här. På ett oerhört skickligt vis tar Sandberg med oss in i Majs vardag, som utan dramatiska händelser ändå är gripande och intensiv. Varje ord är viktigt. Jag anser att författaren borde belönas mångfalt för denna beundransvärda berättelse.
Något jag tyckte om i första boken och som återkommer här är när författaren lyfter läsaren ett snäpp över Majs liv. Som när hon skriver:
"Tänk att av tusen tillfrågade mödrar är två tredjedelar osäkra på sin förmåga att sköta ett barn. Maj vet inte det. Hur folkhemmets Stockholmsmammor går i sina lägenheter utan att dela sina tvivel med någon."
Jag uppskattar att Kristina Sandberg sätter denna tids kvinnor i fokus, det är på tiden. Hemmafruarna förtjänar att få ta plats i historien, trots att de fasade över misslyckad sockerkaka istället för hotet från tyskarna. Dessutom finns många likheter med Majs tid och vår egen. Samma strukturer och normer hänger kvar men tar sig lite andra uttryck.
Jag fullständigt älskar den här suggestiva prosan om det svenska folkhemmet ur en hemmafrus perspektiv. Och jag längtar tills nästa bok kommer ut.
Mottagen: 25 januari 2013
Anmäl textfel
