Erika Wallman
Är det du eller jag som tycker?
Vi slår ihop en bok med en kvävd tunn suck och barnet säger "Den var inte så bra". Då är jag nära, som om det är en reflex, att säga emot.
Jag kom hem med en hel kasse biblioteksböcker och var så glad över att jag fått tag i flera nyutkomna barnböcker som jag velat läsa för barnen. Äntligen har vi fått tag i "snackisarna", tänkte jag.
Igår satte vi oss tillrätta med två av dem. Efter den första kände vi ett kollektivt "jaha?". Den gjorde inget avtryck alls. Inga frågor, inga associationer, inget pekande på bilderna.
Ibland kallar jag det bulk-böcker, man intar dem mest för att fylla på förrådet och stilla ett behov (barn i slukaråldern kan nog relatera mer till detta). Mitt i den andra boken somnade barnet efter att ha blivit mycket besviket då boken inte innehöll en spindel som han trott. Då hade jag misslyckats med att svara på ungefär tio frågor; Vem är det? Varför gör hon så? Vad är det där? Hur kom han dit? Mitt slutgiltiga svar, som jag inte alls är stolt över, blev "Vi kan väl bara fortsätta läsa så ser vi om vi får veta något på slutet, okej?". Och så försökte jag uppbåda någon form av inlevelse, och jag försökte att inte staka mig för att inte avslöja att jag inte heller riktigt förstod. Och det var strax därefter barnets huvud mot min axel.
Jag kånkar hem dessa böcker av nyfikenhet men också med en slags övertygelse att de, i alla fall en majoritet, ska vara Oh, Så Bra. Här ska berikas barndomar, jajamensan! Men jag har blivit så besviken på flera böcker det här året. Omtalade, hyllade, prisbelönta böcker. De får ett skimmer kring sig och en kvalitetsstämpel. Och när världen står enad i hyllningskören så blir min omedelbara självnedlåtande tanke "Varför fattar jag inte vad som är så bra? Varför gillar jag det inte? Vad är det för fel på mig?".
Kanske är det just utvecklingen de senaste åren det beror på. Eller de sociala medierna, som vi brukar anklaga för så mycket. Det har varit ett antal år fyllda av för och emot. Vi ifrågasätter varandras preferenser, läsvanor – och kompetens. Lilla hjärtat, Barna Hedenhös, 50 nyanser. Får jag älska Dan Brown och måste jag verkligen läsa "Cirkeln"? Läckberg, för eller emot? Läser du chic-litt eller klassiker? Varför läser du det du läser? Att jag tycker om att läsa verkar inte duga som svar längre.
Att alltid vara redo att bortförklara eller försvara ett bokval, det är slitsamt, inte minst för självkänslan. Vem är jag som läser detta? Är jag kompetent nog att förstå det underliggande budskapet? Känner jag till den historiska kontexten? Har jag koll på författarens politiska agenda? Vad säger opinionen? Jag som bara vill njuta - och lära barnen att njuta av böcker. Att behöva försvara sin läsning rimmar illa med ambitionen att få barn att läsa mer, det rimmar illa med uttalandet att "det spelar ingen roll vad de läser bara de läser!". Dags att vi passar oss så vi inte börjar vifta med samma lustdödande pekpinnar i barnens riktning.
Vi slår ihop en bok med en kvävd tunn suck och barnet säger "Den var inte så bra". Då är jag nära, som om det är en reflex jag har, att säga emot. Rabbla upp alla priser, försäljningssiffrorna från utlandet, alla tidigare lovordade alster från illustratören, namndroppa något kulturkritikernamn. Reflexen säger att vi måste tycka att det som anses bra är bra, vad händer annars? Är vi dumma som inte förstår?
Den lilla sucken övergår i en ny inandning och det är allt som krävs för att mina befängda tankar ska smulas sönder. "Nej, jag tycker inte heller att den var bra", säger jag. Och så pratar vi om varför vi tycker så, och kommer ytterligare några millimeter närmare svaret på vad det egentligen är vi tycker är bra. För det är ju vi som bestämmer vad vi tycker är bra. Ingen annan. Det är våra kvällar, ingen annans.
Jag vill att han ska fortsätta säga "Den var inte så bra" med samma självklarhet. Inte börja snegla på mig och säga det som en osäker fråga istället; "Den var inte så bra? Eller?". Ett förhastat dömande brukar följas av en diskussion, reflektion, samtal, kunskap. Vi lär oss sätta ord på våra åsikter. Utan pekpinnar, konstruktivt. Att inte känna tilltro till de egna åsikternas duglighet och magkänslans bärkraft kan däremot vara rent livsfarlig.
Erika Wallman
Anmäl textfel
