95-ÅRSKALAS 5 juni 2014
Grattis, Lennart Hellsing!
Erika Wallman hyllar en författare som lyckats visa att svenskan inte alls är ett fattigt språk.
"Böcker skall blänka som solar
och gnistra som tomtebloss.
Medan vi läser böckerna
läser böckerna oss.
Kan böcker läsa människor?
Det kan de förstås!
Hur skulle de annars kunna veta
allting om oss?"
Idag blir det Lennart Hellsing för hela slanten, den oefterhärmlige fyller nämligen 95 år idag. "Nu börjar jag bli gammal, är inte 90 längre" sa han i en fin intervju för två år sedan apropå hur långt in på småtimmarna han orkar sitta och skriva numera.
För mig har han alltid funnits och jag liksom kräver att han alltid ska finnas. Glida upp jämsides med mig på bokmässan i sin oreanga kostym. Säga sina kloka ord om barn och läsning och livet. Fortsätta rimma om grönsaker, sjörövare och gardinklättring, bygga fler städer i Allemanslandet. Och inte minst samarbeta med fantastiska konstnärer och tonsättare, samarbeten som gjort att generationer av numera vuxna barn har Stig Lindberg, Fibben Hald, Per Åhlin och Poul Ströyer i blodet och gnolar på George Riedel och Knut Brodin när vi viker tvätt. För att nämna några. Att ingen krävt Lennart Hellsing eller hans karaktärer på sedlar och frimärken än är ren och skär skandal.
Lennart Hellsing debuterade som barnboksförfattare 1945 med "Katten blåser i silverhorn". I ovannämnda intervju från 2012 berättar han om hur Bonniers tackade nej till den eftersom den var för konstig. Det var samma år som de refuserade Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Inget bra år för Bonniers kan vi väl konstatera. Sedan dess som sagt oräkneliga böcker, visor och ramsor. Redo för läsning under dagen ligger favoriten "Ägget" och hans mästerliga översättning av "Gruffalon". Vi ska också förfasas över Bagare Bengtssons tragiska död och spela Sjörövarmemo. Kanske inhandla purfärska boken "Skor".
Jag hoppas också att SVT kommer att reprisera dokumentären ”Hur tänker han då? – En film om Lennart Hellsing” som visades på hans 90-årsdag. Den ger en fantastisk inblick Hellsings författarskap och tankevärld. Själv fastnade jag för scenen där han berättar om hur han ofta var hungrig som ung och inte kunde sluta tänka på mat, och att det är därför många verser och historier handlar om mat. Och anekdoten om lärarinnan som frågade vad det skulle bli av lille Lennart som skrev så illa. "Jag ska bli författare!" svarade han.
En av Hellsings egna favoriter är Sjörövarbok: "Den skrev jag för att visa att svenskan inte alls är ett fattigt språk, utan ett rikt", har han sagt.
Han lyckades. Med råge.
Vilken är din hellsingfavorit?
Erika Wallman
Anmäl textfel
