Nina Ruthström läser Per Anders Fogelström
Klassikerepos med starka, självständiga kvinnor
Nina Ruthström hyllar Mobergs Utvandrarsvit och Fogelströms Stadsserie. "De kompletterar varandra väl".
Efter att ha fängslats av Mobergs Utvandrarsvit denna sommar ville jag inte lämna 1800-talet. Jag såg ingen annan utväg än att ge mig hän åt Per Anders Fogelströms Stadsserie.
Stadsserien består av fem böcker med sin början år 1860 då femtonåriga Henning vandrar in i staden Stockholm, mer precist proletärernas säte Södermalm. Där startar han upp sitt vuxenliv som kommer att innehålla hårt kroppsarbete, svält, samtal om revolution med vännen Tummen samt bildandet av familj med kärleken Lotta.
Hennings äldsta dotter Emelie kommer att bli den röda tråden genom alla böckerna som sträcker sig över hundra år och där vi får möta Hennings ättlingar och läsa om utvecklingen av staden och samhället.
Emelie är en självständig, stark kvinna med stort hjärta som är generös mot alla, utom sig själv. Jag tror vi alla har träffat på någon kvinna som Emelie. Jag har flera stycken i min omgivning. Det fantastiska är att Fogelström låter "inte ska väl jag" - kvinnan äntligen få den credd hon förtjänar. Hon målas inte upp som någon mes som borde vässa armbågarna och ta för sig mera. Tvärtom är hon hjälten i berättelsen.
Det finns många flera sympatiska personer att tycka om av alla närmare sextio personer vi får följa. Tur att det finns en förteckningar över alla huvudpersoner längst bak i sista boken! De olika personerna ger en nyanserad och komplex bild av människan och hennes karaktär. Fogelström besparar oss förenklingar och stereotyper. När vi får ta del av människors innersta tankar är yttre ramar som kön och klass oväsentligheter. Det är vackert.
Fogelström presenterar hutlösa mängder fakta om staden, politiken och människorna mellan 1860-1968. Det är intressant och lärorik läsning, aldrig långrandigt. Jag kommer till insikter om vikten av fackföreningarna och opposition.
Jag önskar dock att författaren stannat upp vid vissa händelser för att få en mer djuplodande känsla. Det griper tag men inte tillräckligt för högsta betyg: utan tårar – ingen femma.
Jag älskar upplägget att i bok efter bok få följa nya generationer. Jag sörjer att det tar slut vid 1968. Någon borde ta emot stafettpinnen och fortsätta berättelsen fram till i dag.
Författaren sätter fingret på ett ständigt gissel, att förstå varandra över generationerna. Några av mina frågetecken som tidigare generationer frammanat rätas ut.
På plussidan hamnar det faktum att författaren låter kvinnor uppta stor plats i berättelsen. Faktiskt får vi till och med läsa om kvinnor som lever utan äkta män. Men det är synd att kvinnors rösträtt 1921 ej nämns. Det hade varit intressant att följa med Emelie till röstlokalen. Jag ger minuspoäng för de utseendebetonade beskrivningar av kvinnor i stil med "hon hade ljus sommarklänning, såg så luftig och lätt ut i värmen, hennes hår glänste i solskenet" medan mäns utseende ibland inte beskrivs alls och fokus hamnar istället på hur de agerar.
Till en början hade jag svårt att låta bli att jämföra med Mobergs Utvandrarepos. Jag saknade Karl-Oskar och Kristina vilket Lotten och Henning inte kunde råda bot på. Men romanserierna kompletterar varandra bra då Stadsserien handlar om hur de gick för de som stannade kvar i Sverige. Fogelström är liksom Moberg en enastående författare.
Stadsserien producerades mellan 1960-1968. Jag har läst tredje utgåvan från Bonnier pocket som har riktigt snygga fram- och baksidor med svartvita bilder av Stockholm (men med brokiga ryggar som ställer till det för oss med färgsorterade bokhyllor!).
Läs Nina Rutströms recension av Utvandrarsviten här.
Anmäl textfel
