Modern och mammarollen diskuteras flitigt i litteraturen
Mamma är trots allt bara en människa
I god tid inför Mors dag den 27 maj släpptes mammaantologin "Mor mamma morsan" där 13 författare och kulturpersonligheter skildrar sin mamma. En rad starka portätt av olika mammor träder fram. Men det finns fler mammaskildringar.
Jag gräver utan problem fram ett tiotal mammaböcker efter en snabb genomgång av mina egna bokhyllor – både böcker där barn skriver om sina mammor och böcker där mammor skildrar sin egen mammaroll.
Efter att ha läst ”Mor mamma morsan” blir det tydligt att den eviga frågan vad det gäller mammor är slitningen mellan roll och människa, mellan självuppoffring och egna behov.
Att bli mamma handlar inte bara om att bli en människa som har ett barn att ta hand om – det handlar om att få en mängd förväntningar och attribut hängda på sina axlar.
Hur väl mammorna, morsorna, mödrarna lyckas balansera, navigera och införliva alla mammaförväntningar och mammaattribut med de egna behoven verkar inte bara leda till att hon själv blir lyckligare. Hon får dessutom en mildare dom från sina barn.
Två andra färska mammaböcker är Moa Herngrens ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” och Felicia Feldts uppgörelsebok med mamman Anna Wahlgren, ”Felicia försvann”. De är på sätt två poler vad det gäller självuppoffring kontra de egna behoven.
I ”Jag skulle aldrig ljuga för dig” håller mamman Cecilia Albert fullkomligt på att gå under i den självuppoffrande mammarollen. Hon har utplånat alla andra sidor hos sig själv utom den som ger och ger av sin kärlekskraft. Hon existerar inte längre som en individ och människa utanför rollen. Det går käpprätt åt helvete och lösningen – som gör både henne själv och hennes barn lyckligare – blir att börja ta reda på vem hon själv är. Som människa.
I ”Felicia försvann” får vi å andra sidan veta hur det går för en mamma som väljer den andra vägen – den där modern sätter sina egna egna behov främst. När mamman inte viker en tum från sina egna lustar, sitt jobb och sina önskningar går det också åt pipan – åtminstone i relationen till ett av barnen. Sida för sida, i en lågmäld men svidande uppgörelse, smulas mamman Anna Wahlgren sönder och samman av barnet Felicia. Att inte uppoffra sig för sina barn blir här den största synden av alla för en mor. Det straffas med döden i en fiktiv begravning där dottern inte ens förmår gråta.
Betydligt mer kärleksfulla och nyanserade mammaporträtt hittar jag i Nina Lekanders ”Mest om min mamma” och Mustafa Cans ”Tätt intill dagarna”. Här skildras mammor som nu är döda men som gjorde så gott de kunde, präglade av sin situation och sin tid.
I ”Mor mamma morsan” har de olika skribenterna inte lika mycket utrymme på sig att skriva in alla nyanser – även om de gör sitt bästa. Det blir skärvor med mest fokus på det såriga. När jag intervjuade Sonja Schwartzenberger, en av redaktörerna för boken, berättade hon att idén från början var att skriva en hyllningsbok om mammor. Men redaktörernas höga ambitioner om att inte "väja för svärtan" gör att boken mer än något annat landar i en berättelse om hur svårt det kan vara att vara människa och samtidigt mamma.
En fråga som ställs i ”Mor mamma morsan” av Roberth Ericsson, en av bokens redaktörer, är varför människor i egentligen väljer att bli föräldrar. Han iakttar en mamma som stretar mot dagis med två skrikande barn mitt i morgonrusningen och frågar sig varför hon – och alla andra kämpande mammor – valt att försätta sig i den situationen.
”För att det är kul? Knappast. För att det förväntas av henne? Kanske. För att hennes föräldrar gjorde det? Sannolikt, ja.”
Jag skulle vilja tillägga: För hon är en biologisk varelse.
I skildringarna där mödrar skriver om den egna mammarollen blir denna drivkraft tydlig. Att snusa på sin nyfödda bebis, att känna sparkarna i magen under graviditeten, att känna tjocka bebisarmar krama – alltihop beskrivs andäktigt i termer av ”en nåd” och ”mirakel”.
”Jag har väntat hela livet på det här” skriver Karin Milles när hon ser på sin nyfödda dotter i ”En mammas dagbok” (2003) . I ”Kvarstenen” (på svenska 1968) låter Margret Drabble sin så intellektuella och tänkande huvudperson till slut ge upp allt motstånd mot kärleken till barnet.
”Där låg hon med slutna ögon och händerna mjukt knutna på kudden och jag insåg att det var för sent, alldeles på tok för sent. Jag kunde inte längre känna för någon vad jag kände för mitt barn.”
I den klassiska antologin ”Uppdrag: mamma” (2002) kryllar det också av den typen av beskrivningar. Men boken präglas framför allt av avklädda beskrivningar över de jobbiga – såriga bröstvårtor, smärtsamma, förlossningar, problem i relationen, sömnbrist, känslor av att ha förlorat sig själv och så vidare. Maria Sveland tar över den stafettpinnen och brer på än mer i ”Bitterfittan” (2007).
Till sist hittar jag ett bortglömt seriealbum av Cecilia Torudd, ”Ensamma mamman”. Här finns den vardagliga mamman som gnäller över brödsmulor, släpar hem matkassar, tjatar om läxor – och samtidigt är helt igenom människa.
Och det är kanske där vi landar – att vara mamma är trots allt bara att vara människa.
Anmäl textfel
