Joanna Gorecka läser 1800-talsklassiker med kvinnliga självmördare
Kvinnors skam dånar än idag
De hade otuktigt sex och tog sedan livet av sig. Madame Bovary, Fröken Julie, Jenny, Anna Karenina och Therese Raquin – alla gjorde det. Vad betyder det för dagens läsare att några av våra mest betydelsefulla klassiker handlar om kvinnor som dödar sig själva efter ett kärleksäventyr?
”…kvinnan är det ömtåligaste och bräckligaste av allt, därför att hon lätt går under som människa, när hennes erotiska känsla fört henne vilse…”
Så lät det aningen moraliserande förordet till Sigrid Undsets bok Jenny på 1920-talet av Fredrik Böök (som verkade rätt nöjd över hjältinnans självmord om ni frågar mig.)
Jenny är oskuld. Hon är också en konstnärinna i 30-årsåldern som målar med Italiens vindar i ansiktet och väntar på den stora kärleken medan unge Helge Gram uppvaktar henne. Hon låter sig sedan tjatas till sex och tar livet av sig efter att ha trotsat sina principer.
Fredrik Böök menade att det straffar sig när kvinnor går emot sin bräckliga känslosamma natur och har känslolöst sex.
Låt mig kortfattat presentera de andra klassiska hjältinnorna som går ett mörkt öde till mötes, om någon är obekant med deras lott. Vi kan kalla det litterär sexundergång för dummies:
- Therese Raquin gifter sig med sin handikappade kusin, tar en älskare och dödar sig själv med gift.
- Madame Bovary gifter sig, tar en älskare och tar livet av sig med råttgift.
- Anna Karenina är gift med en äldre man, tar en älskare och hoppar under ett tåg.
- Fröken Julie är inte gift, ligger med tjänaren Jean och tar livet av sig med ett rakblad.
Vi kan härmed skönja ett mönster. Skrevs en bok eller pjäs rätt sent på 1800-talet av en man med stor mustasch (alternativt en man som gärna ville odla en stor mustasch) och ett kvinnonamn i titeln kommer verket troligen att sluta med att hjältinnan efter ett hundratal sidors otukt omskapar sig till kallskuret på sida 389.
Alla böcker förutom Jenny skrevs med cirka tio års mellanrum mellan 1856 och 1888 av manliga författare. Det här var ungefär samtidigt som kvinnor dog av hårt åtsnörda korsetter och John Stuart Mill skrev Förtrycket av kvinnorna. Män hade mätresser och älskarinnor vid sidan av hustrun utan att oroa sig ett dugg för helveteselden.
Jag var någonstans i mina sena tonår när jag läste de här böckerna. Ni vet vad som händer i de sena tonåren. Man är djupt sysselsatt med att sätta etiketter på sig själv baserat på hur amoröst äventyrslysten man är.
Överallt, än idag, pratas det om hur fint det är ändå att hålla på sig som tjej, ha regler och inte kasta sig i säng med någon bara sådär samtidigt som man matas med gnomer om att man ska vara frigjord och kasta sig i säng exakt närhelst man behagar.
Det leder till att många tjejer utvecklar en smula sexuell förvirring som skiftar mellan hämningslöshet och skuld. Om man då möter Fröken Julie utan rätt redskap att tolka texten med finns en risk för att hon bekräftar ens egen förvirring. Med rätt redskap är det en redogörelse för en jävlig tid att vara kvinna på.
Det dånar en otäck klangbotten i de här berättelserna från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Varför har så många sexsjälvmordsböcker blivit klassiker? Och vad kan vi hämta ur dem idag? Vad säger de här böckerna om maktkampen mellan könen? Vill författarna säga att kvinnorna förtjänade sin död eller försöker de visa vilken tröstlös situation kvinnorna föddes in i?
Kanske är det en nyttig retrospektion till en tid var inte alls för länge sedan, då kvinnan föddes in i en bur av sin egen känslosamma bräcklighet. En känslosam bräcklighet som var mannens konstruktion.
Vi kan i alla fall hämta en sak ur dessa böcker. Det är en god läxa i den upphöjande, glorifierande, förnedrande och skymfande illusionen om vad en kvinna är, vad hon längtar efter och hur hon förgör sig själv med den förnedring hon har fått höra att hon ska känna när hon ger sig hän.
Infraljudet av skammen i de här berättelserna dånar än idag. Det kallas slutshaming.
Rättelse den 13 februari 2014: Vi beklagar att ordet schizofreni användes på ett slarvigt sätt i denna krönika vid publiceringen den 12 februari 2014. Ordet är nu utbytt mot "förvirring".
Anmäl textfel
