Recension
av Kvinnorna i sjön, Lars Rambe
Stark berättelse om brott och minnets opålitlighet
Lars Rambe har skrivit en psykologisk historia om en man vars minnen är fragmentariska. Det är ett spännande upplägg, men historien spretar lite hit och dit i början. Det är som om berättelsen inte riktigt vet vart den ska ta vägen.
Så småningom rätar historien upp sig, men det märks att det är lite svårt att avsluta den. På något sätt känns slutet lite rumphugget. Visst är berättelsen spännande och jag läser andlöst vidare, men någon skräckhistoria är boken inte. Inte den minsta lilla kalla kåre kilar ner längs ryggraden. I den här typen av historia skulle jag, för spänningens skull, vilja ha ett lite mera suggestivt, drömlikt och målande språk. Lars Rambes meningsuppbyggnad är kortfattad och rakt på sak.
Johan drabbades av hallucinationer som barn, han såg och pratade med personer som inte fanns, han såg döda människor. Det visade sig att han hade en hjärntumör. Efter operationen ser han fortfarande människor som inte längre finns, men det har han lärt sig leva med. Han börjar fotografera - genom linsen syns bara levande människor. Han blir så småningom en skicklig fotograf och har en egen utställning. Det är nu det händer något som förändrar livet och han lägger den professionella fotograferingen åt sidan och flyttar.
Johan kan inte avgöra vilka minnen som är verkliga eller vilka som är hallucinationer. Allt ställs på sin spets när Johan tillsammans med sin fru flyttar tillbaka till området, nu till en nybyggd lägenhet invid Järlasjön i Nacka. Sexton år senare har området blivit till en helt ny stadsdel. Johan lider av migrän och hemska minnesglimtar. Egentligen vill inte Johan flytta tillbaka, men samtidigt inser han att han bör se sina demoner i vitögat. Här har hänt ohyggliga saker, två kvinnor har våldtagits, strypts och hittats flytande i sjön. Johan känner på sig att han är delaktig på något sätt, men han vet inte hur och han är inte heller riktigt säker på vad som verkligen hände. Är hans gamla skolkärlek mördad eller har hon helt enkelt försvunnit? Ibland ser han hennes lemlästade kropp i minnesfragment, ibland hjälper han henne fly.
Hela boken är egentligen Johans sökandet i minnet efter vad som hände och hur han påverkade skeendet. Sitter han inne med lösningen? Vet han vem som är den skyldige? Kommer han ihåg mardrömmar, hallucinationer eller verklighet? Det upplägget gillar jag. För även utan hjärntumör kan det vara svårt att riktigt ha grepp om minnen, framför allt barndomsminnen. Kommer vi verkligen ihåg rätt eller har minnena förändrats över tiden.
De gamla skrönorna om kvinnorna som fyllde sina förkläden med stenar och gick ut i sjön och drunknade ger berättelsen dramatik. När Johan ramlar i sjön och sjunker ser han de simmande kvinnorna som gröna slöjlika avatarer, som försöker få honom att simma uppåt igen.
Det är en riktigt bra skröna, men jag hade trots allt önskat ett lite annorlunda och mer originellt slut på historien. Nu blir det lite för tillrättalagt. Det hade varit spännande med ett slut som inte gav läsaren alla svaren och historien fortfarande kunde ha varit öppen för en fortsättning.
Mottagen: 31 december 2012
Anmäl textfel
