LitteraturMagazinets recension av Den dag jag blir fri, Lawen Mohtadi
Biografi utan kött och blod
Den första biografin om Katarina Taikon – författaren bakom böckerna om "Katitzi" – det låter onekligen intressant. Men boken saknar kött och blod.
För en tid sedan hittade jag filmatiseringen av ”Katitzi”-böckerna på dvd på biblioteket. Det var den gamla teveversionen från 1979 med Janne Carlsson som Katitzis pappa. Jag kunde inte låta bli att låna och se de sex avsnitten i ett svep. Oj, vilken nostalgitripp!
Som barn var jag helt uppslukad av berättelsen om ”Katitzi” när den sändes på teve. Jag förfärades över den elaka vuxenvärlden, suktade över de vackra, böljande klänningarna och önskade att jag själv haft en så klok, snäll och vacker storasyster som Rosa. Berättelsen om ”Katitzi” förmedlade en stark känsla av avsky mot orättvisor.
Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon (1932-1995) kom hösten 2012 och är den första biografin om författaren bakom böckerna om ”Katitzi”. Som barn hade jag förstås noll koll på debattören Katarina Taikon och hennes enorma arbete under 1960- och 1970-talet. Hon kämpade för att romerna i Sverige skulle bli accepterade av majoritetssamhället. Boken fyller ut kunskapsluckorna och ger en bild av Katarina Taikons kamp för jämlikhet och mänskliga rättigheter. Konkret handlade det om att inkludera romer vad det gällde till exempel vettiga bostäder, sjukvård och skolgång.
Vi får veta vad Katarina Taikon gjorde och sa, vilka demonstrationer hon gick med i, vilka politiker hon uppvaktade, när hon blev ”rasande”, var hon bodde, att hon i perioder var deprimerad och så vidare. Men människan Katarina Taikon känns det inte som vi kommer nära. Hon glider undan – trots all fakta. Kanske handlar det om att det finns för lite material, typ personliga dagböcker och brev, att tillgå?
Personer som kände Katarina Taikon, och som Lawen Mohtadi intervjuar, verkar också ha väldigt lite att säga. Kanske blir det svårare att minnas den friska, starka och kämpande människan när hon under de sista tretton åren av sitt liv behövde vårdas på grund av en hjärnskada hon fick 1982 då hon drabbades av hjärtstillestånd?
Lawen Mohtadi har skrivet en i stora drag kronologisk berättelse om Katarina Taikons liv varvad med nedslag i dåtidens politiska läge. Boken uppehåller sig helt och hållet i det förflutna och drar inga paralleller med dagens situation. De historiska händelserna berättas med dåtiden ögon. Det finns till exempel några episoder då Katarina Taikon, och många med henne, kämpar för utvisningshotade flyktingfamiljer. I jämförelse med de flyktingfall som uppmärksammas idag – där människor riskerar att utvisas till tortyr, förföljelse och död, familjer som splittras och så vidare – verkar den situation som flyktingarna då skulle utvisas till inte så fruktansvärt illa, i alla fall inte utifrån vad boken nämner. Flyktingarna Katarina Taikon kämpade för kommer från Frankrike där situationen för romer är sämre än i Sverige. På 1970-talet gick folk man ur huse för att demonstrera för att flyktingarna ska få stanna och tidningarna körde kampanjer. Att inte nämna denna förskjutning vad gäller allmänhetens moraliska uppfattning blir lite märklig. Går det att skriva en biografi utan att ta avstamp i nutiden?
Den enda nutidsbild vi får är i bokens förord. Lawen Mohtadi beskriver hur Katarina Taikons storasyster Rosa hyllas för sitt konstnärskap som silversmed under en ceremoni på Nordiska muséet. Jag vet inte om man ska tolka det som att vi nu befinner oss i en tid då romer inte längre är förtryckta i Sverige. I så fall blir följdfrågan om det verkligen stämmer. Eller är det bara en bild av den enorma klassresa Katarina Taikon gjorde – från uppväxten i tält till hyllad författare och kulturpersonlighet.
Jag saknar också berättelsen om varför Lawen Mohtadi ville skriva denna biografi, vad som gjorde henne nyfiken? Några personliga reflektioner från författaren hade kunnat ge berättelsen lite mer kött och blod. Nu stannar boken tyvärr vid att vara en ganska torr och färglös beskrivning av Katarina Taikons liv. Är man intresserad slukar man den förstås ändå. Men det känns väldigt mycket på pappret. Vad som hände inom denna kämpande, och uppenbarligen karismatiska kvinna, får vi inte veta genom denna biografi.
Mottagen: 15 januari 2013
Anmäl textfel