Recension
av Mördaren i folkhemmet, Lena Ebervall och Per E. Samuelson
När rättvisan är både blind och döv
Mördaren i folkhemmet är en bok som väcker starka känslor. Den är välskriven och väldisponerad. Författarna har haft målsättningen att skriva idrottsmannen Olle Möllers historia i romanform.
Författarna har gått igenom ett omfattande utredningsmaterial, även det som hamnade i den så kallade slasken. Tidningsartiklar är citat. Detaljer från rättegångar och polisutredningar är originalkällor. Det blir en diger bok, kanske lite för pratig ibland, men fullspäckad med faktauppgifter. Jag läser den bitvis, det är för mycket att smälta, jag blir uppgiven, förbannad och ledsen. Jag kan inte läsa den på kvällen, då kan jag inte sova sedan. I dag tvivlar många på Olle Möllers skuld. För varje brott där någon oskyldig döms – går den skyldige fri. Ingenting kan ursäkta det som Olle Möller fick utstå. Hans liv togs ifrån honom, genom en maktutövande rättsapparat, som inte gav honom en rättvisa – utom rimligt tvivel.
Jag kom till Sverige i slutet på 60-talet och fick då EN enda gång höra talas om Olle Möller. Vi var ett gäng som satt och diskuterade Sveriges straffsatser, som ansågs av många alldeles för låga. Tänk bara på Olle Möller, var det någon som sa, han fick 10 år men släpptes efter halva tiden, bara för att kunna begå nya mord. Nu har jag läst den här boken om Olle Möller och det är en mörk historia, mycket svårsmält, men på ett helt annat sätt än den slutsats som drogs i ovannämnda diskussion.
Vi lär våra barn rättvisa. Gör man fel blir man straffad. Men om den som utreder brottet inte egentligen är intresserad av om du är skyldig eller inte, då blir det knepigt. Då kommer domstolen att döma på felaktiga och selektiva grunder. Då är det maktpositionen som gäller. Då plockas ”bevis” fram i form av vittnesutsagor, även om de uppstår efter en så lång tid som ett år och efter ledande tidningsartiklar. Det gäller att fullständigt trasa sönder de bevis som vittnen till ett alibi utgör. Krossa vittnen, som vittnar till den anklagades förmån, till varje pris! Detta hände i början på 40-talet när arbetarna stod med mössan i handen i domstolen och nervöst avgav sina vittnesmål, bugande för överhögheten.
Efter att Olle Möller hade avtjänat straffet, råkar han illa ut igen. Lilla Kerstin mördas, men denna gång lyckas inte polismakten spräcka hans alibi. Hans affärsverksamhet körs i botten och Olle tvingas fly utarmad till annan ort. Så följer några lugna år, om det kan bli lugna år för någon som är så skadad som Olle. Tvåbarnsmamman Rut försvinner år 1959. Olle har besökt ortopeden samma dag Rut försvann. De var båda samtidigt i ortopedens väntrum! Han lämnade ortopeden, hade inte tid att vänta längre. Han har alibi för hela dagen, men det räcker inte. Stockholmspolisen är övertygad om Olles skuld och konstruerar ett händelseförlopp utan hänsyn till tidsaspekten och till de många människor som har sett Olle den dagen. Människor som känner honom väl, han har bott i samhället i flera år. Ruts kropp hittas och händelseförloppet måste helt göras om. Teorierna om hur det hela kan ha gått till läcks till pressen och snart är hela svenska folket övertygat. Visst har ”vittnen” sett honom, och nya uppgifter strömmar in för att bekräfta polisens teorier. Att han figurerat i pressen under lång tid, och många sett hans fotografi och att han därför verkar bekant, tar ingen hänsyn till. I rättegången tar man inte upp sådant som talar till Olles fördel. Allt detta anser utredarna vara överskottsmaterial och det hamnar i slasken.
Det här är rättsröta i dess vidrigaste form. Det gäller att sätta fast en man, skyldig eller inte. Allt som talar för motsatsen struntar man i. Olles kändisadvokat gör precis som väntat, festar och gottar sig i rampljuset tillsammans med journalister, polis och åklagare under rättegången. De bor på samma hotell och spriten flödar. Naturligtvis döms Olle ännu en gång för mord.
Olle själv är naiv, han har något låg intelligenskvot, men är en person som är naturligt glad och hjälpsam om än lite skrytsam. Han blir pladdrig och säger dumma saker när han blir nervös. Han är svår på fruntimmer, en riktig flirt! Ingenting av detta är straffbart! Polisen lyckas inte vare sig med list eller hot få Olle att erkänna, han nekar till alla anklagelser till sin död.
Så här borde inte rättvisan få fungera. Det är lätt att tro att något sådant här inte skulle kunna hända i dag. Men har något egentligen ändrats? Tänk på Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han numera heter. Psykiater, polis och även Quick själv samarbetade för att lösa en hel hög mord. Samtidigt tilläts mördarna gå fria och då frågar man sig: Varför gjorde de så? Kanske för att psykiater och läkare fick sin plats i solen, polisen fick en hel hög mord uppklarade och bevisade därmed sin skicklighet och effektivitet. Quick själv fick tillgång till droger, hur mycket han önskade.
Men Olle Möller fick ingenting. Bara ett förstört liv!
Det här är boken som vi alla borde läsa – den skildrar en skamlig nutidshistoria och ger oss alla en spark mitt i vårt omhuldade rättspatos.
Mottagen: 5 november 2012
Anmäl textfel
