LitteraturMagazinets recension
av Människosonen, Lennart Hagerfors
Vacklande om den okände Jesus
Från det att Jesus framträdde i templet vid tolv års ålder och till att han i trettioårsåldern lät sig döpas av Johannes vet vi inget om honom. Det är en lucka i Bibeln. Den vill Lennart Hagerfors fylla igen med sin roman ”Människosonen”.
Jag blir lite besviken. Det är för många hack i Jesus utveckling. Hans förhållande till Jahve böljar fram och tillbaka. När nu författaren hade chansen att bygga upp en fin psykologisk linje, varför gjorde han inte det?
Lennart Hagerfors är son till missionärer och tillbringade sin barndom med föräldrarna i Kongo. ”Hur har du det med Jesus, min vän?” var en fråga man ställde i frikyrkan på den tid då han växte upp. Den ställer förläggaren Svante Weyler till Hagerfors under ett samtal på Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan. Hagerfors har det bra med Jesus. Han tror på Gud ”ibland”. Det får vara så, tycker han. Man ska inte tvinga sig. För de frikyrkliga är det en gräns man ska ta sig över. Tro eller inte tro. Hagerfors erkänner inte den gränsen.
I sin bok vill Hagerfors komma åt Jesus vrede. Han vill komma bort från den änglalika roll man ibland gett honom. Det finns flera exempel i Bibeln på att Jesus agerade kraftfullt. Han välte månglarnas bord i templet, och han krävde stora saker av dem som skulle följa honom. De skulle överge sin fader och sin moder. Men i romanen finner jag vredesutbrotten dåligt underbyggda.
I ”Människosonen” är Jesus avlad av Maria och en romersk soldat som hon haft ett frivilligt förhållande med. Mycket vågat antagande! Josef har agerat godhjärtat, men förhållandet mellan honom och Jesus är svårt. Bland annat har det att göra med att Jesus inte har anlag eller intresse att följa i snickarens spår.
I Nasaret lever Jesus ett enkelt liv. Ibland uppsöker han Johannes, sin syssling, som han älskar högt. Johannes lever som en eremit. Tillsammans söker de Gud. Och Jesus får av Johannes uppdraget att lämna sin hembygd.
Författaren vill visa vilken erfarenhet som kan ha legat till grund för Jesu lära. Hagerfors låter honom resa till Alexandria, där han kommer i kontakt med dåtidens högtstående vetenskap och möjligheten att leva ett njutningsfullt liv. Att Hagerfors säger att det han skriver är troligt men inte historiskt korrekt förtar tyvärr för mig lite av intresset.
Jesus blir omhändertagen av Levi, en rik jude. När denne dör får Jesus förtroendet att fortsätta driva hans affärer. Det leder till en resa till Rom, en stad som Hagerfors Jesus finner vulgär.
Jesus som affärsman är svår att tänka sig. Det ger emellertid författaren chansen att låta Jesus omvända sig och bli den som uppsöker de fattiga för att ge sin sista skärv och själv ikläda sig säck och aska. Den tomhet han känner när han lever i materiellt överflöd med koncentration på att förmera rikedomen kan nog nutidsmänniskan känna igen sig i. Men Jesus anar att han har ett alldeles speciellt uppdrag. Det blir emellertid inte uppenbart förrän han är tillbaka till Nasaret och Genesarets sjö, där Johannes förkunnar för sina följare att Jesus är den Messias de väntat på.
Det finns en ram för berättelsen, och det är att Jesus lever med Maria Magdalena som hos Hagerfors är den första lärjungen. Det kan ses som ett gott feministiska inslag av författaren. Det finns också i Bibeln många stöd för att Jesus mötte kvinnor med stor respekt. Han återvände gärna till systrarna Marta och Marias hus, samtalade med prostituerade, lät kvinnor argumentera mot honom, räddade kvinnor från straff – den som är utan synd kastar den första stenen – och botade dem från kvinnosjukdomar – kvinnan som lidit av blödningar. Att Maria Magdalena var en sköka står dock traditionen för. Det finns inget i Bibeln som stöder den tolkningen vad jag vet.
Lennart Hagerfors har inte tänkt sig någon särskild läsare. Han har skrivet ”Människosonen” mycket för sin egen skull, för vad han skulle komma att upptäcka om Jesus. Det kan vara lite problematiskt med en sådan hållning. Jag hade velat träffa en Jesus som mer konsekvent levde nära sin kallelse. Han fick gärna oroa sig för den, sätta sig upp emot den eller vackla men på ett mer övertygande sätt. Jesus förhållande till judarnas Jahve beskrivs i dåligt underbyggda känslostormar. Likaså den vrede som ska vara hans drivkraft. Jag hade velat att författaren satt ner foten när det gäller den bild han fått fram, att han tydligare hade framhållit en eller några få linjer i Jesus utveckling.
Mottagen: 18 oktober 2016
Anmäl textfel
