I hela sitt författarliv har Lennart Hagerfors återvänt till Afrika. Allt från genombrottet med Valarna i Tanganyikasjön över Kongolesen som skrattade till Drömmen om Ngong. Nu berättar han varför: om sin uppväxt som missionärsbarn i 50-talets Kongo.

Lennarts första barndomsår tillbringas på missionsstationen i Ngouedi. Det är också de första åren som är de mest harmoniska. Ju längre tiden går ju svårare är det att uthärda alla avsked och skilsmässor. De flyttar mellan olika missionsstationer och familjen blir allt mindre när det ena barnet efter det andra skickas till internatskolor.

Pappan kom från en torparsläkt, var trygg och stark, hade talets gåva och längtade till vildmarken och äventyret. Mamman var en ängsligare sort och inte lika fysiskt stark som maken. Hon trivdes aldrig riktigt i det vilda Afrika och det varma klimatet, hon oroade sig för barnen men vek ändå aldrig från sin övertygelse.

Det här är en fantastisk skildring av märkliga missionärer, udda figurer som vigde sitt liv åt "kallelsen", och av 50-talets exotiska Afrika. Men det handlar också om att alltid vara främmande i svarta Kongo, och minst lika främmande i hemlandet Sverige. Det finns ingen plats som man kan kalla "hemma" och ändå präglas hela barndomen av en stor längtan "hem".

"Det jag visste om Gud var att han inte bara styrde över världen utan i synnerhet över mitt liv i minsta detalj. Att vi bodde i Kongo och att mamma och pappa var missionärer berodde på honom. Hela missionen var ett verktyg i hans hand. Allt tillhörde Gud och allt vi gjorde var ett uttryck för Guds vilja. Men när min bror retade mig och påstod att mina leksaker inte var mina egna utan tillhörde missionen, blev jag för en gångs skull ursinnig. Min leksaksbil var min och inte Guds!"

Lennart Hagerfors, född 1946 i Eskilstuna, bor i Stockholm. Han debuterade 1979 och har publicerat ett flertal romaner, diktsamlingar och ungdomsböcker, är fil.dr i litteratur och var redaktör för BLM 1982-86. Han har skrivit kritik i Aftonbladet och Expressen.

Med romanen Valarna i Tanganyikasjön (-85) fick han sitt litterära genombrott och 1990 kom Livet som pågår medan vi sysslar med annat som också blev en stor publikframgång.

Läs vad recensenterna skriver:

"Fascinerande och gripande"

Vagabond

?Barndomsskildringar brukar vara som bäst när de vågar vara hänsynslöst subjektiva men ändå betrakta jaget som valp med en viss distans. Just så är Lennart Hagerfors berättelse om sin uppväxt som missionärsbarn i Kongo. /?/

Längta hem griper tag från första sidan. Den sakliga, okonstlade stilen fångar både exotismen och det vita barnets ensamhet, både femtiotalets stämningar, den frireligiösa andan och kolonialismen. Och det verkliga livets lite omständligare detaljer. Samvetsgrant och med mild humor och med ett slags häpnad över hur förunderlig världen ändå kan vara som läsaren får dela. Detta måste vara Lennart Hagerfors bästa bok.?

Aftonbladet

I hela sitt författarliv har Lennart Hagerfors återvänt till Afrika. Allt från genombrottet med Valarna i Tanganyikasjön över Kongolesen som skrattade till Drömmen om Ngong. Nu berättar han varför: om sin uppväxt som missionärsbarn i 50-talets Kongo.

Lennarts första barndomsår tillbringas på missionsstationen i Ngouedi. Det är också de första åren som är de mest harmoniska. Ju längre tiden går ju svårare är det att uthärda alla avsked och skilsmässor. De flyttar mellan olika missionsstationer och familjen blir allt mindre när det ena barnet efter det andra skickas till internatskolor.
Pappan kom från en torparsläkt, var trygg och stark, hade talets gåva och längtade till vildmarken och äventyret. Mamman var en ängsligare sort och inte lika fysiskt stark som maken. Hon trivdes aldrig riktigt i det vilda Afrika och det varma klimatet, hon oroade sig för barnen men vek ändå aldrig från sin övertygelse.
Det här är en fantastisk skildring av märkliga missionärer, udda figurer som vigde sitt liv åt "kallelsen", och av 50-talets exotiska Afrika. Men det handlar också om att alltid vara främmande i svarta Kongo, och minst lika främmande i hemlandet Sverige. Det finns ingen plats som man kan kalla "hemma" och ändå präglas hela barndomen av en stor längtan "hem".

"Det jag visste om Gud var att han inte bara styrde över världen utan i synnerhet över mitt liv i minsta detalj. Att vi bodde i Kongo och att mamma och pappa var missionärer berodde på honom. Hela missionen var ett verktyg i hans hand. Allt tillhörde Gud och allt vi gjorde var ett uttryck för Guds vilja. Men när min bror retade mig och påstod att mina leksaker inte var mina egna utan tillhörde missionen, blev jag för en gångs skull ursinnig. Min leksaksbil var min och inte Guds!"