Recension
av Tillsammans är vi starka, Leymah Gbowee
Grymhet, korruption och egoism i ett krigshärjat Liberia
År 2011 delades Nobels fredspris ut till Ellen Johnson Sirleaf, Tawakkul Karman och Leymah Gbowee, med motivationen att de alla arbetade inom kvinnoorganisationer som strävade efter fredliga lösningar på väpnade konflikter. Här berättar Leymah Gbowee om vägen genom kriget, fram till den efterlängtade freden.
Liberianska Leymahs självbiografiska berättelse börjar när hennes föräldrar ställer till med fest för att fira hennes examen från gymnasiet, hon har gjort bra ifrån sig och skall snart börja på universitetet. De är stolta och familjens döttrar har en lysande framtid utstakad för sig, tror de i alla fall. Men kriget kommer till Liberia och inget blir som familjen hade tänk sig.
I det kaos fullt av stamstrider, galna barnsoldater, matbrist, bomber och förtvivlan som följer blir Leymahs liv något helt annat än det som var tänkt, det som var planerat och utstakat för henne finns inte längre på kartan. Inom ett par år är landet helt söndertrasat, familjen splittrad och Leymah själv ensamstående fyrabarnsmor utan större framtidstro.
Men långsamt vänder hennes liv och genom arbete som traumaterapeut och sitt engagemang i olika kvinnorörelser växer både hon och rörelsen, för att tillslut bli en viktig maktfaktor genom sina uppmaningear om sittande demonstrationer och sexvägran i samband med de fredsförhandlingar som är början på slutet för inbördeskriget.
Leymah (tillsammans med journalisten Carol Mithers) språk är rakt på sak och avskalat på ett sätt som påminner mig om flera andra afrikanska författares språk, bland annat Mkama Mwijarubi, dock utan att för den sakens skull förlora nyanser viktiga för läsaren.
Jag uppskattar att biografin även ger intryck av att gå den riktiga personen Leymah nära inpå huden och inte skyr att berätta om sådana saker i livet som många andra kanske skulle föredra att stryka för att försköna bilden av sig själva; Leymah berättar om sin sorg över att inte ha kunnat leva så pass nära sina barn som hon har velat i och med att hon oftast var ensam försörjare, över de bråk inom kvinnoorganisationerna som uppstod, om sina egna alkoholproblem och om föräldrars ofta turbulenta äktenskap.
Berättelsen har sin största styrka i att läsaren kommer nära den liberianska konflikten, får genom den personliga vinkeln den in under huden och genom den får en större förståelse för det som hände i landet under det inbördeskrig som satte hela nationen ur spel.
Det handlar om den grymhet, korruption och egoism som färgar alla större konflikter och de snedsteg som många internationella organisationer gör när de kommer på plats och hävdar att de bara vill hjälpa, men istället stjälper de projekt som kostat miljoner dollar, och som om det vill sig riktigt illa, rinner rakt ut i sanden.
Men boken tar även upp de ljusglimtar som finns i mörkret, de som kämpar trots att allt känns hopplöst och hur det faktiskt kan lösa sig, om man bara vill, orkar och engagerar tillräckligt mycket.
Mottagen: 10 september 2012
Anmäl textfel
