LitteraturMagazinets recension
av En oväntad vänskap,
Berättelsen bakom filmen – ur assistentens synvinkel
Filmen ”En oväntad vänskap” byggde helt och hållet på den förlamade Philippes berättelse. Det här är berättelsen bakom filmen berättad av Abdel Sellou som var personlig assistent till Philippe Pozzo di Borgo under tio år.
Jag har inte sett filmen, men efter att ha läst boken blir jag nyfiken. Jag måste se den!
Abdels bok har ett förord av Philippe. Den oväntade vänskapen utvecklas mellan den rika och helförlamade Pozzo (han kallas så av Abdel) hemmahörande i överklassen och den gatusmarta och småkriminella araben Abdel. Abdel kom till Paris från Marocko som fyraåring tillsammans med sin ett år äldre bror när de överlämnades till farbror och faster för att bli deras barn. Tre barn blir kvar i Alger hos sina biologiska föräldrar. Det blir en omställning, de ska växa upp i ett annat land och de har fått nya föräldrar.
Abdel skriver att det är relativt vanligt i afrikanska kulturer att ge bort barn till syskon som inte har några barn. I den by där jag växte upp skedde det också, i generationen före mig. Det var inte fråga om adoption, utan barn lämnades till syskon som själva inte fick barn i äktenskapet. Det här hände före alla hormonbehandlingar och äggdonationer. Jag misstänker att det har förekommit på flera håll i världen.
Abdel uppfostrades, enligt egen utsago, på det han kallar "vanliga afrikanska sättet", nämligen genom att själv gå ut i världen och dra sina egna slutsatser. Ganska snart upptäckte han hur lätt det var att få tag i godis. Det var bara att gå in i affären och hämta. Det slutade inte där. Leksaker lockade. Allt han ville ha hämtade han. Ibland blev han fast, men han var ju en liten unge och det hände inte så mycket mer. Han fick många vänner eftersom han kunde skaffa precis det han ville.
Visst jagades han av polisen när han blev äldre, men han erkände alltid, och så länge han var minderårig blev det inga påföljder. Det var ju synd om honom, han bodde ju inte hos sina riktiga föräldrar. Han var övergiven. Allt skulle ändras när han blev myndig, men det hade han ingen aning om ännu.
Den här boken är på sätt och vis en lärobok hur dessa gatusmarta ungar tänker, hur de uppfattar sin omvärld. Det är en nästan en lärobok i hur barn växer upp till värstingar. Här berättar Abdel hur gänget snodde de kläder de ville ha direkt av andra, mer välbeställda, ungdomar på gatan. Allt det här låter lite bekant, visst finns de här gängen här också. I dag är det främst mobiltelefoner som gäller.
Det blir en visit i fängelset när han blir myndig. Men den låt-gå-mentalitet som Abdel utvecklat ser han till att få det bra, och fängelsevistelsen avskräcker honom inte. Nu börjar samhället helt plötsligt ställa krav på honom. Han prövar på småjobb, men har inte helt lämnat det kriminella. A-kassa får den som är medgörlig och visar sin goda vilja. Det går att söka jobb medvetet slarvigt. Det är lätt att glida undan. Så får han en uppmaning från arbetsförmedlingen att söka jobb som personlig assistent.
Det blir en chock. Fin adress. Här hör han verkligen inte hemma. Han försöker få sitt papper påskrivet för att han ska få A-kassa, i stället får han, trots många andra sökanden, pröva på arbetet och till och med en egen lägenhet. Resten är historia skulle man kanske kunna säga, men det är nu boken blir riktigt, riktigt intressant. För inte är det lätt, men Abdels motto att ta allt som det kommer underlättar, och Philippes nyfikenhet gör att de tillsammans upplever livets sorg- och glädjeämnen.
Det är en berg-och-dalbana i glädje och sorg och vänskapsbanden knyts. Philippe säger i förordet att Abdel stöttade och räddade honom ur depressionen efter hustruns död. Jag tror honom. En sådan glädje de båda visar när de lever livet i nuet är ganska ovanlig. Naturligtvis underlättar Philippes kassakista betydligt, för Abdel kvaddar ett par dyra bilar och gör några misslyckade affärer.
Boken är verkligen läsvärd. Den får mig att tro att det finns hopp för människan, trots allt!
Mottagen: 31 augusti 2013
Anmäl textfel
