LitteraturMagazinets recension
av Boken om Yousef, Linus de Faire
Stark och äkta debutroman som kryper under huden.
En ung kvinna sitter i Sverige och översätter sin kusins berättelse, skriven i ett libanesiskt fängelse. Varför hamnade han där? Finns det någon sanning i anklagelsen att han ligger bakom en terroristattack? Vem är han? Och hur är det egentligen med hans familjs historia?
I ”Boken om Yousef”, som är Linus de Faires debutroman, får läsaren ta del av en mångbottnad berättelse. Politisk: den handlar om palestiniernas hopplösa situation och hur det är att växa upp i 1980-talets sönderbombade Beirut. Som palestinier tvingas man flytta än hit, än dit. Politiker från olika håll och kanter tävlar om att bryta sina löften och det enda man som palestinier verkar kunna lita på är just att man till sist blir sviken. Av regimerna i mellanöstern finns det ingen, inte ens palestiniernas egen ledare Yassir Arafat, som står på ens sida, men den hårdaste kängan utdelas kanske ändå till västvärlden; det finns en postkolonial skuld här.
En annan tråd i historien är försöken att nysta ut vad som egentligen är sant i berättelserna om Yousefs föräldrar och släktens historia. I alla familjer finns en parallell, mytologiserad historia vid sidan om den som enbart talar om datum för händelser som födslar, giftermål och död. Det händer att denna mytologiserade berättelse är intressantare eftersom den samtidigt är ett slags tolkning av vad och varför saker hänt. Ibland rör det sig om förskönade efterhandskonstruktioner eller i alla fall förklaringar som ska göra det lättare att stå ut med tillvaron. De tycks liksom fylla ett behov av att se livet i ett större sammanhang. I ”Boken om Yousef” ligger två band: ett rött och ett grönt. Det ena är för Yousefs berättelse, det andra för de berättelser som har funnits i släkten, och som nu kusinen vill ska finnas med i romanen. Läsaren uppmanas att hoppa mellan berättelserna, vilket gör att det skapas en speciell form av uppbruten kronologi. Här finns en likhet med Jonas Hassen Khemiris sätt att skriva för precis som i hans roman ”Montecore. En unik tiger” finns det flera berättare i berättelsen och ingen av dem är egentligen helt pålitlig. Det är så långt man kan komma från en kronologiskt berättad dokumentär skildring, men känns ändå så mycket mer äkta. Ett ögonblick tänker jag att detta är som ett stycke familjeterapi där läsaren får spela rollen av terapeuten vars uppgift är att pussla ihop de olika bitarna, hitta mönster, sprickor, motsägelser och tystnader.
Språket är kanske det som fascinerar mig allra mest under läsningen. Det finns en stolpighet som ibland kommer av vad som tycks vara direktöversatta uttryck som bara finns i arabiskan. Ibland uppstår krockar mellan enskilda ords stilvalörer, vilket får en skenbart oavsiktligt komisk effekt. Andra gånger är det formuleringar som helt enkelt är felaktiga men fullt begripliga, som ”fokusera oss”. Det är riktigt skickligt gjort; de Faire har verkligen lyckats med att få språket att låta som en bitvis knackig översättning. På ett ställe beklagar sig t.o.m. romanens fiktive översättare i ett brev till sin svenske förläggare över översättningsproblematiken. De Faire är inte ensam om att experimentera med språket på det här sättet och det slår mig att även här finns en likhet med Khemiris experimentella språkbehandling.
Dessutom, eller framför allt, är romanen en kärlekshistoria. Det är något med namnen på Z i den där släkten. Som läsare är det lätt att blanda ihop dem och man förstår att kärleken inte är något enkelt kapitel i Yousefs liv; all kärlek verkar ha komplikationer, inte bara huvudpersonens.
När jag sätter punkt för recensionen är det med känslan av att inte alls vara färdig med ”Boken om Yousef” och jag hoppas att Linus de Faire låter oss ta del av fler romaner i framtiden!
Mottagen: 17 februari 2017
Anmäl textfel
