LitteraturMagazinets recension
av Kunskapens frukt, Liv Strömquist
Liv Strömquist tänker på det vi kallar kvinnokönet
Förra året höll hon i ett de mest uppmärksammade sommarpraten – om mens. Nu fortsätter Liv Strömquist guidningen genom det kvinnliga könets historia.
När Liv Strömquist var 17 år hamnade hon av en slump på ett föredrag där föreläsaren talade om att se på verkligheten ur ett feministiskt perspektiv. Föredraget påverkade henne på djupet och blev början på något som sen skulle komma att prägla hela hennes konstnärskap. Det var de normkritiska glasögonen som åkte på.
Liv Strömquists nya bok "Kunskapens frukt" är ett (mestadels) svart-vitt myller av historiska och nutida personer, mytologiska karaktärer och könsorgan. Vi får via det intensiva, snabba bildspråket möta det sköna snubbgänget som bara måste öppna drottning Kristinas grav för att ta reda på hennes sexuella konstitution. Vi får också reda på mer om de fitthyllande kulturer som effektivt raderats ur vårt kollektiva medvetande. Och som ett ständigt närvarande musikaliskt tema sjunger Dogge Doggelito om de viktiga inre könsdelarna medan de yttre får bida sin tid i tystnad.
Strömquist höll ett av förra årets mest uppmärksammade sommarprat. Det handlade i stort sett bara om mens vilket även boken gör, om än inte fullständigt. Sommarpratet tar avstamp i en anekdot om den manlige serietecknaren som på en fest slår fast att han hatar serier tecknade av tjejer, för "kvinnor ritar bara serier om mens". Strömquist uttryckte sin stora sorg över att den dryga mannen hade fel i sitt påstående. För hur underbart hade det inte varit om världen fullkomligt svämmade över av mens-epos?
Nu är det ju inte så, men i höst har dryge-mannens påstående åtminstone blivit något mindre osant, och dessutom på mer än ett sätt. Parallellt med Strömquists bok ges nämligen en hel mens-serieantologi ut (där jag själv medverkar). En antologi som snott titeln rakt av från sommarpratet. Vågar jag påstå att mensen trendar en smula?
Strömquist jobbar sin vana trogen med en slags populärvetenskapligt-historiskt apporoach till ämnet. Med lätt hand guidar hon sin läsare genom olika tiders syn på kvinnokroppen och de vätskor den kan producera. Jag antar att varje ny bok föregås av rätt mycket plöjande av böcker och avhandlingar vilka sedan paketeras under rubriker som "män som varit för intresserade av det som brukar kallas det kvinnliga könsorganet". Det är bitskt, roligt och lärorikt på en och samma gång. Det handlar om hur vi gärna vill tro att saker och ting är av naturen givna när det egentligen är så att olika kulturer genom tiderna ständigt format och omformat hur vi ser på oss själva och tillvaron.
Det intressanta blir när en reflekterar över vad detta betyder för oss, vi som lever nu, och vår syn på kvinnan, könet, blodet. För om man innan 1800-talet var fullständigt överens om att kvinnans sexlust var större än mannens, för att sen övergå till att tro att hon helt saknade densamma, vem i hela världen kan man då lita på? Jag hoppas att den nervösa syn på kvinnans kön man kan se i dag i backspegeln mest kommer att ses som en pinsam kuriositet. Att man kommer att garva åt hur inskränkta vi var som målade över Carolina Falkholt drömskt abstrakta fittmålningar, och att vi vrider oss generat i våra stolar när vi tänker på att folk ville förbjuda offentlig amning.
För det är något med (kvinno)kroppen och (kvinno)kön som är oerhört provocerande. Sällan har jag fått ta del av så många befängda jämförelser (mensaktivism är vidrigt, tänkt om män skulle gå omkring på stan med sina använda kondomer) så mycket fördömande och så mycket obekväm stämning som när dessa ämnen kommit på tal. Samtidigt har jag aldrig så starkt upplevt mig vara en del av ett systerskap, så befriad från skam och så jublande glad. Att prata om något, lyfta upp det på bordet, och som Liv Strömquist ta något tabubelagt på största konstnärliga allvar, gör någonting med oss. Genom att lyfta ett ämne och titta på det från alla håll kan vi sakta skrapa av de lager av gammal smuts och förvrängande skit som täckt det genomårhundrande. Till slut har vi, inte nån guldglänsande pryl att placera på piedestal, utan en vanlig jäkla företeelse som hälften av mänskligheten kan bära på sina helt avslappnade axlar.
Mottagen: 22 september 2014
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Läs mer ...
Anmäl textfel
