Recension
av Blå koral, Louise Boije af Gennäs
Rekord i ordbajseri – trots goda intentioner
Blå koral är en fortsättning på "Högre än alla himlar" (som jag inte har läst) i en triologi. Vi får följa vännerna Stefan och Pella, Sanna och Victor, Jalle samt Liv mellan 2004-2006.
I gänget finns den allvetande naturvårdaren, den osäkra psykoterapeuten, den sympatiska författaren, den manchovistiska börsmäklaren, den homosexuella UD-tjänstemannen och den feministiska skådespelaren som är den enda som inte tillhör över- eller övre medelklass. Jag saknar låginkomsttagaren och invandraren, men annars tycker jag författaren har fått ihop ett gäng som absolut skulle kunna vara intressant. Fast tyvärr känner jag varken sympati eller motvilja mot någon av dessa personer. Som en röd tråd genom boken följer känslan av att allt är påklistrat.
Med undantag för kapitlet om tsunamikatastrofen misslyckas författaren med att frammana några andra känslor än rritation hos mig. Jag irriterar mig på hur konstigt det är med Sannas dagbok som alla läser, Stefans "uppenbarelse" och på vilket sätt personer och kärleken till barnet Saga beskrivs:
”Jag såg på Saga där hon halvlåg i Sannas famn och mina mungipor åkte ännu längre upp, faktiskt ända upp till öronen. Lilla goa Sagisen ..//.. I detsamma petade Sanna Saga i magen och Saga i sin tur hävde upp ett kvillrande gurglande skratt som fick samtliga närvarande att omedelbart dra på munnen.”
Det är guldiga lockar och intensivt blå ögon till förbannelse i denna tegelsten på 674 sidor. Det är för många adjektiv, för många ord. Ordbajseri på hög nivå. De fyra första sidorna innehåller en beskrivning av hur vinden drar in över Stockholm. Det är fyra sidor för mycket.
Däremot gillar jag idén med boken. Att skriva om vår samtid genom olika människors upplevelser, tankar och deras relationer. Kanske blir den här boken mer intressant om 30 år då vi glömt bort tsunamin, stormen Gudrun, valet där alliansen vinner, fotbollsVM i Tyskland med mera? Tyvärr minskar trovärdigheten då för många händelser pressats in och vävts ihop med huvudpersonerna.
Jag uppskattar att författaren vill väcka tanken om hur svårt och jobbigt det är för människor som upplever trauman. Att vi behöver ge sorgen och tron plats. Svårigheten med att bevara både vänskaps – och kärleksrelationer. Att vi inte får glömma bort våra vänner som är viktigast av allt. Kärlek kan komma och gå medan vänner består. Vi ska våga vara ärliga med obehagliga sanningar. Våga gräla och rensa luften.
Tanken är god, men bristen på humor och skärpa i språket samt den enorma mängden sidor gör att det blir platt fall. Jag har tidigare läst "Stjärnor utan svindel", som jag gillade, men "Blå koral" gör mig besviken och jag kommer troligen inte läsa något av Lousie Boije af Gennäs igen.
Mottagen: 31 december 2012
Anmäl textfel
