LitteraturMagazinets recension
av En näve grus, Lena Katarina Swanberg
Musik och kakor hör ihop för sångerskan Louise Hoffsten
Inte en biografi. En lägesrapport. Och inga råd till andra MS-sjuka, sådant står henne upp i halsen.
Det verkar som att det alltid är så att man blir klok när man måste. Louise Hoffsten måste vara det nu när MS-sjukdomen, som hon drabbades av för över tjugo år sedan, gjort henne så skör att hon inte alls orkar med stress och påfrestningar längre.
Då drar hon i handbromsen och säger hej då till skivbolagens hets om prestationer. Men musiken tänker hon inte lämna, berättar hon i boken ”En näve grus”, som inte är en biografi utan en lägesrapport, betonar hon.
Att hon var MS-sjuk och att livet gick hårt åt henne berättade hon om i sin förra bok ”Blues”. Då var hon sårig, nyskild och fylld av ursinne över sjukdomen. Nu har hon accepterat den och dessutom funnit kärleken på nytt, bildat ny familj, hittat sin plats i livet.
Hon sitter i sin av nödvändighet lättskötta trädgård och berättar för journalisten och författaren Lena Katarina Swanberg. Hon delar inte ut råd till andra MS-sjuka, det skulle aldrig falla henne in eftersom sådant står henne upp i halsen. Hon visar bara vilken väg hon har gått för att finna sig till rätta i sitt liv som människa och konstnär. Hur hon måste planera för att inte hamna under press, det gör henne sjukare. Att hon rensar bland saker, kläder, människor. Bara det som gör gott och inte stressar får vara kvar.
Lite förvånat konstaterar hon att det tog henne nästan två decennier att riktigt acceptera sjukdomen och att det hon förmår kan bli mindre, aldrig mer. Förr orkade hon simma en halvtimme, nu tjugo minuter, och blir det ännu mindre är det inte hon som är sämre. Förr bakade hon surdegsbröd, men det blev för påfrestande, så hon gick över till småkakor. Och ärligt talat, hon beskriver dem med långt större lust än limporna.
Naturligtvis berättar hon mycket om sin musik också – och det är där klokskapen riktigt ger sig till känna. För nu har hon gjort slut med det krävande skivbolaget för att för att på sina egna villkor vända sig inåt och bakåt i tiden till jazzen. Det blir kanske inga fler skivor? Men konserter blir det, säger hon tack och lov. Att spela tillsammans med andra är som att baka kakor. Man har roligt.
Mottagen: 10 februari 2015
Anmäl textfel
