LitteraturMagazinets recension
av Vattnet drar, Madeleine Bäck
Begär, äckel och uråldriga krafter
"Vattnet drar" av Madeleine Bäck är en skräckroman med övernaturliga undertoner som kan läsas av unga och vuxna. Det är första delen i en trilogi som utspelar sig i och omkring Gävle.
Det är sommar. Beata är vän med Celia sedan barndomen. Hon pluggar till lärare, och låter sig dras med ut och se på när Celia hittar nya erövringar varje kväll. Krister har flyttat från sin hemort, pluggat och börjat jobba som djurskyddsinspektör på länsstyrelsen. Han har alltid haft väldigt bra hand med djur, ovanligt bra. Viktor har precis deltagit i en stöld av en värdefull madonnafigur i en kyrka. Han ingår i en kriminell grupp som leds av Calle – aggressiv och kontrollerande. I kyrkan fanns också en sten, som har en stark dragningskraft och känns varm. Stenen vill till skogen, till vattnet, och Viktor gör som den befaller.
På en strand där Beata och Celia precis har badat hittas kroppen av en ung kvinna. Lokaltidningsreporter Mattias Jäder intervjuar, skriver artiklar och funderar på hur han kan knyta ihop den döda kvinnan med kriminaliteten som pågår i området. Celia hittar en vacker man på stranden och tar med honom hem. Mannen talar ålderdomligt och ger Beata rysningar.
"Vattnet drar" är råare och mer skrämmande än jag förväntade mig av en ungdomsbok, även om det otroligt snyggt formgivna omslaget visar på känslan i boken. Jag tänker på SVT-serien "Jordskott", men detta är värre, mer våldsamt och oförklarligt. Det finns något i skogen, i torven, i vattnet som vill illa, och som ibland tar mänsklig form. Gestaltningen glider utan skarv mellan de övernaturliga inslagen och en realistisk verklighet med frånvarande eller överbeskyddande föräldrar, misstro mot polisen och trasiga barndomar. Texten är rak och ofta talspråklig, med svordomar och slang. Den lägger sig nära sina personer i de olika kapitlen.
Det är sex, våld och alkohol. Kriminalitet och medelklassliv, studentliv och hur det känns att lämna en plats, eller vara kvar. Om att känna begär, att väcka det hos andra, och vad makt kan göra med en människa. Det är främst manliga personer som har kraft utöver det vanliga; främst kvinnorna som blir offer, även om utveckling sker och kvinnliga förövare finns. Förhoppningsvis förändras detta i nästa del. Viktor – en av de mer komplexa karaktärerna – utvecklas snabbt under romanens gång, medan Beata och Krister framstår som bleka och kanske alltför snälla. Å andra sidan är Beata drivande, och Krister visar på en alternativ mansroll, vilket även Viktor gör i början av boken.
Journalisten Jäder möter läsaren ur flera olika perspektiv, först från Kristers och sedan sitt eget, vilket ger en insikt i hur stor skillnad det kan vara i hur någon framstår för andra respektive sig själv. I hans kapitel får läsaren en fascinerande inblick i hur arbetet på en lokaltidning kan gå till, till exempel hur reportern lägger upp sin strategi på presskonferensen.
Det övernaturliga förblir länge oklart, kanske onödigt oklart. Visserligen försöker en av personerna förklara varför en inte behöver veta så mycket, men jag övertygas inte riktigt. Slutet är abrupt och inte heller helt tillfredsställande, men denna gång på ett bra sätt. Mycket återstår att göra och veta i trilogins nästa del. Att inte veta är att fortfarande ha ett sug efter mer. Ett begär har uppstått.
Mottagen: 31 mars 2016
Anmäl textfel
