LitteraturMagazinets recension
av Det otäcka könet : En bok om manlighet, Marcus Priftis
Priftis guidar oss genom manligheten
När vi pratar om människor pratar vi ofta om män. Men vilka är de? Detta försöker Marcus Priftis reda ut i boken "Det otäcka könet" – och han gör det med en kvickhet som borde fånga även den mest genuströtta läsare.
”Varför inte börja med en misshandel med strykjärn?”
Det är den första meningen i Marcus Priftis bok "Det otäcka könet". Prifits beskriver den tortyrliknande pennalismen som förekom på internatskolan Lundsberg höstterminen 2013. Han beskriver sedan kravallerna i Husby samma år. Debatter kring båda händelser kom att handla om social segregation och klass. Men ingen talade om det utmärkande med båda händelserna. Våldsutövarna var nästan uteslutande män.
Liknande situationer med kvinnor i huvudrollen hade rubricerats och diskuterats på helt andra sätt. Men könet synliggörs nästan bara när det handlar om kvinnor. Som Marcus Priftis skriver: när man pratar om människor pratar man om män.
Det faktumet kliar, det kliar i hela landet, det kliar aggressivt, allergiskt. Och medvetenheten är större och den växer hela tiden. Regelbundna uppror av ord flammar upp över hur mannen alltid, alltid är normen. Att kvinnan sedan barnsben får lära sig att anpassa sig efter manliga ögon. att vara det ständiga undantaget, dockvarelsen, den ordentliga, den överkänsliga, noggranna, oskuldsfulla, kärleksfulla, svaga, det fina lilla könet som ska penetreras, få bättre betyg men tjäna mindre och alltsammans medan vi är noggrant rakade över hela kroppen och alltid sitter med benen tätt ihop och kräks diskret då och då för att se ut mer som en späd Kate Moss.
Men vilka är de då? Vilka är normen, klippan, herren på täppan, Rambo? Vilka är det andra könet? Ni vet, männen?
Det är det Marcus Priftis försöker reda ut i boken "Det otäcka könet" och han gör det med en kvickhet som borde fånga även den mest genuströtta läsaren. Det är tillgängligt, ömt, roligt, snabbt och jag vill äta upp den här boken, lära mig sidor utantill.
För vi har inte dekonstruerat mannen tillräckligt. I jämställdhetsdebatten plockar man isär det kvinnliga, ifrågasätter och försöker pussla ihop något nytt, en ny definition av kvinnan, av ordet kvinna, av kvinnligheten. Men vi talar ganska lite om mannen – som om mansrollen är en oföränderlig klippa, en naturkraft. Som om föreställningar om manlig styrka, manlig kommunikationssvårighet, fotbollsintresse och outsinlig sexdrift inte är konstruktioner.
Det behövs inte, säger vissa röster, vi har talat om mannen i alla tusentals år, nu får det räcka, låt oss för en gångs skull fokusera på kvinnan.
Men visst behöver vi det. Och Marcus Priftis hjälper oss att göra det. Han tar oss genom manlighetens principer, svårigheter, genom aggressiviteten, våldet, de omöjliga idealen, från Rambo genom Karl Ove Knausgårds lust att knulla instruktören på babyrytmiken till den nya alfahanen, den trygga lattepappan som twittrar om jämställdhet.
Vi måste tala om mannen. Inte minst för att det finns en sorts kvinnoförakt inbyggt i själva manligheten. Att vara man, skriver Priftis, i ett stycke som handlar om mäns krav på varandras manlighet, är att inte vara kvinna. Kärring och fitta tillhör de vanligaste skällsorden bland män.
Vi måste tala om mannen. För att män inte bara är våldsutövare utan även våldsoffter, förbrukningsvara på film, för att män fortfarande inte vågar gråta, för att manligheten, som Priftis skriver, har marinerats in i vår tankestruktur så pass att vi inte ens märker den, den finns där som norm.
För att vi kanske alla är förlorare i könsrollsspelet.
Det här är den perfekta boken för den som på ett underhållande och intagande sätt vill se de olika aspekterna av manlighet obducerade och isärpillade.
Mottagen: 22 september 2014
Anmäl textfel
