Recension
av Tiden där emellan, María Dueñas
Om människorna gömda i historiens veck
Mario Vargas Llosa har gett ”Tiden där emellan” legitimitet redan på omslaget genom en blurb som mest liknar en stjärna i kanten. ”En underbar roman med dramatik, kärlek och hemligheter.” Och fast det kan låta klyschigt, har han sagt det som måste sägas.
María Dueñas debutroman är mycket njutbar. ”Tiden där emellan” skildrar en del av Spaniens historia under 30-talets inbördeskrig och under Andra Världskriget. Till stor del handlar det om den politiska historien. Researchen är så väl sammansmält med berättelsen att man med lätthet förflyttas till en annan epok, andra världar: exilkolonins obesvärade societetsliv i Tétouan, fjärran från det hungrande Spanien, ett Madrid genomkorsat av spioner och hemliga agenter under krigsåren, Lissabon som fond för ett rafflande uppdrag för den brittiska underrättelsetjänsten.
I centrum står Sira, sömmerska från Madrid, som lämnar allt för en stormig förälskelse, men övergiven i Marocko tvingas bygga upp en ny tillvaro som modesömmerska. I Andra Världskrigets hotande skugga blir hon spion för britterna och återvänder till Madrid under nytt namn. Där syr hon för de högt uppsatta nazisternas fruar. På oskyldiga klädmönster smugglar hon ut information, sydd i form av morsekod.
Dueñas låter vanliga människors öden träda fram med skärpa och övertygande kraft – de som egentligen kanske inte finns, som romanen antyder, de som sägs befinna sig ”på historiens avigsida”. Dessa vardagens människor – den modiga och vackra Sira, engelsmannen Marcus Logan, också spion och de i deras närhet – hamnar i mitt i politiska förvecklingar bland viktiga historiska profiler. Dueñas har åstadkommit det utan att sömmarna syns. Det är mycket skickligt gjort. Författaren drar sig inte för att då och då fylla sida upp och sida ner med ren spansk krigshistoria, men det blir aldrig torrt – det handlar om människor av kött och blod.
”Tiden där emellan” är delvis skriven som ett eko av brittiska Rosalinda Fox memoarer. Som älskarinna till Juan Luis Beigbeder, den spanske generalkommissarien i Marocko och senare Francos utrikesminister, hamnar Rosalinda ofta i rampljuset för Dueñas berättelse. De historiska personer som befolkar romanen gör den extra läsvärd, eftersom man snabbt inser att Dueñas är en kunnig historiker. Språket är elegant, som sig bör när det handlar om mode och klänningskreationerna avlöser varandra, men någon enstaka gång kan jag undra om det är Dueñas eller översättaren som varit för överseende: ”Tiden rusade iväg och det behövde jag också göra”, står det på sidan 143, och på sida 107 sägs, i mina öron lite slarvigt: ”Fortfarande var paniken mitt trognaste sällskap och mina sår kändes fortfarande smärtsamma.”
Intrigen är alltför väl utmejslad för att jag ska vilja avslöja för mycket. ”Tiden där emellan” är utan tvekan en bladvändare – om kärlek och svek, gränser som inte får överträdas ens för kärleks skull, sanning och falskspel, och om hur långt man kan gå för att hjälpa andra utan att förlora sin identitet. Och må ingen bli avskräckt av omfånget: det är 689 sidor god underhållning.
Mottagen: 25 september 2012
Anmäl textfel
