LitteraturMagazinets recension
av Ellen, dellen-, Maria Gripe
Vänder inte kappan efter vinden
Sociala hierarkier, förväntningar och krav. Föräldrar som drar åt olika håll och otippad vänskap. Detta skriver Maria Gripe om i en nyutgåva av "Ellen, dellen" från 1974.
”Ellen, dellen” handlar om Fredrika som, döpt efter Fredrika Bremer, misslyckats med att leva upp till sin namnes storhet. Hon växer upp i en kärnfamilj som faller i bitar. Pappa duger inte längre. Han är lågmäld och intuitiv men saknar integriteten att stå upp gentemot mamma Irma som är hård, målmedveten, tydlig och effektiv.
Av mamma lär sig Fredrika att tänka och förstå, av pappa att känna. Mamma Irma försöker jaga dagdrömmeriet ur Fredrika och har fullt sjå att forma henne efter rådman Strands dotter, en perfekt förebild vars hållning och rörelser hon tycker Fredrika borde ta efter.
”Ellen, dellen” är en annorlunda uppväxtskildring. Boken handlar inte om vad Fredrika säger och gör – det beskrivs i förbifarten. Istället utforskar Maria Gripe genom Fredrikas tankar och känslor vad det är som formar människan.
”Sannerligen tror jag inte du fått en liten tungus, Irma”, säger mamma Irmas väninna och syftar på Fredrika. Och genast blir Fredrika större, klumpigare, mer tafatt och obekväm. Fredrika definieras av sin omvärld och människorna i den. Fram till en vårdag i maj år 1972. Då hittar Fredrika en glaskula, och blir påprackad en grön kappa av samma modell som rådman Strands dotter har. Den dagen byter Fredrika personlighet.
I skolan finns stackars Britt som är mer hopplös än Fredrika någonsin varit. Britt är en tyst, osynlig och olycklig varelse som helt skulle glömts bort av alla lärare om hon inte satt längst fram i klassrummet. Fredrika har blivit tongivande, utåtriktad och klassens självklara ledare. Mot alla odds blir Britt hennes vän.
Maria Gripe berättar Fredrikas historia med en orubblig och påtaglig lojalitet, hela tiden står hon på Fredrikas sida. Boken utspelar sig mellan 1972 och 1974 och det enda som skvallrar om att det är en gammal bok är att datorerna, mobilerna och apparna saknas. Språket är modernt även om sättet att skriva är mer eftertänksamt än humoristiskt och mer beskrivande än målande. Det är därför ingen självklar bladvändare. Däremot är det helt klart en läsvärd och tankeväckande bok om en högstadieflicka som inte vänder sin gröna kappa efter vinden.
Mottagen: 4 september 2017
Anmäl textfel
