LitteraturMagazinets recension
av Klimakteriet, Maria O'Donnell
Lättläst om klimakteriet
I Maria O’Donnells bok: ”Klimakteriet- en lättläst bok om något som kan vara svårt” lyfts äntligen detta nedtystade ämne fram i ljuset. Det presenteras på ett enkelt och tillrättalagt sätt och fyller en oerhört viktig funktion genom att belysa ett kvinnorelaterat ämne i ett mer tillgängligt format. Bidraget är således en läsning som är viktig både för män och kvinnor i olika åldrar och fyller en kunskapslucka i fackgenren. Därför vill jag slå ett litet extra slag för boken eftersom den belyser ett annars på tok för ignorerat allmänkunskapsområde.
Innehållsmässigt blandas faktadelar med korta, personliga berättelser ur verkligheten om upplevelser, tankar och känslor. Det är ett väl avvägt språk som är enkelt att läsa för den som behöver en anpassad text. Det skapas en bra balans mellan personliga reflektioner, berättande och faktainformation av mer upplysande karaktär, vilket sammantaget gör boken till en bra grundbok om vad klimakteriet är och hur det kan upplevas.
Med all önskvärd tydlighet skriver O´Donnell fram hur kvinnokroppens egna lilla universum fortsätter att beläggas med skuld och skam. Redan på baksidan möts vi av orden: Men vad är klimakteriet? Ingen pratar om det. Många kvinnor verkar skämmas.” De få orden räcker gott och väl för att trigga. Varför skulle man behöva skämmas över en fullt naturlig process som alla kvinnor förr eller senare kommer att gå igenom? Skriver man fram att ”många kvinnor verkar skämmas” så blir tyvärr det till en bekräftelse och normalitet- en självuppfyllande profetia. Hade jag fått önska fritt, så skulle någon av Mia Skäringers oförblommerade och naket naturnära kvinnokaraktärer fått belysa klimakteriets (troligen rosiga och svettiga) ansikte på hennes typiskt blottlagda, befriande, utfläkande, humoristiska men ändå tankeväckande sätt. Så skulle ärendet på något vis vara bra med det. Färdigavhandlat.
Under läsningens gång drar jag mig också till minnes en kvinnlig kollega: fantastisk, empatisk och mycket engagerad, ständigt kämpade mot forsade i floder av ofrivilliga, veritabla niagarafallssvettningar. Hon sprang ständigt mellan arbetet med barnen, rast och kopiösa mängder drypande näsdukar dag ut och dag in. Men alltid med humöret i topp. Det tycker jag är en fantastisk definition av en kvinna. Ja, för det demonstrerar essensen: styrka, mod, kärlek, värme och allt som sammanfattar en kvinna i mogen ålder som kan sitt jobb, som engagerar sig, kan mycket, vet mycket och faktiskt förtjänar all respekt. Hon känns lätt igen på det viftande papperet och plaggen som åker av för att svalka vallningarnas framfart.
Åter till boken. Något jag i samband med detta vill kritisera är att det finns en lätt besvärande ton av ångest och smärta i texten som är onödig, istället för fokusera på att stärka, lyfta och ingjuta mod. Det som VERKLIGEN behövs istället för att läsa om fler idéer som alltför väl speglar samhällets syn på den lite äldre kvinnan och hennes syfte och värde. Ett bättre sätt att framhäva klimakteriet är att det är höjdpunkten, in medias res (i händelsernas centrum) alltså mitt i livet! Idag blir ju många närmare hundra år, så sett ur det perspektivet känns de deprimerande tankarna som skrivs fram i boken om döden som närmar sig ganska förlegat. Uttrycket: ”att kroppen gråter” när det kommer kraftig mens ger helt onödiga och ångestladdade konnotationer vi inte behöver matas mer med! Bara för att man inte kan få barn längre så gråter kroppen? Vi får faktiskt inte glömma att det finns kvinnor som inte fött barn, av olika anledningar. Sådant bildspråk med förtryckande undertoner som kan bli feltolkade är lite olyckligt.
När man inte längre kan bli gravid, så ser många det som en befrielse. Något positivt. Fantastiskt. Det kan givetvis vara jobbigt i många sammanhang och också orsaka livskris. Som med så mycket annat. Så visst ska man belysa båda sidorna av myntet. Det gör ändå O´Donnell i denna bok. Då det är tungt kan det vara trösterikt att läsa om andra med liknande upplevelser, problem och våndor. Bara man aktar sig noga för att inte spegla en kvinnosyn som riskerar att piska upp diskrimineringsgrunder som kön och ålder i omlopp.
I boken beskrivs hur kvinnor kan känna sig gamla och fula, ja rent av börjar växa till sig som häxor. Och DÄR, mina vänner, är det dags att börja ta tillbaka det underbara och härliga epitetet häxa med stolthet. För precis som O´Donnell reflekterar kring i boken om att häxor är magiska och starka så är det precis vad som ska illustrera ett klimakterium. Det är dags att återta kontrollen över den mogna och äldre kvinnans varande och betydelse i samhället. Kloka gummor måste sluta att brännas på sociala och samhälleliga mentala bål. Det betyder att det är hög tid att kvinnors klimakteriebesvär avdramatiseras, att man satsar på mer relevant och förebyggande forskning som kan underlätta tillvaron och vara hälsofrämjande förebyggande och äntligen sluta upp med de bakåtsträvande fånerierna att skuldbelägga något som bara är naturens gång. Själv ser jag fram emot att häxas till! Det är sannerligen en hederstitel man bara kan göra sig förtjänt av efter många års visdom och livserfarenhet. För att avsluta med ett citat från TV-serien ”Fame” från 80-talet: ”Right here is where you start paying- through sweat!”
Mottagen: 19 september 2016
Anmäl textfel
