Recension
av Cinder, Marissa Meyer
Detta är Askungen 2.0
Cinder är en ordlek på Cinderella, motsvarande Askungen på svenska. Men det är inte den askungesaga vi kommer ihåg. Detta är Askungen 2.0.
Cinder är en mekaniker som bor hos sin styvmamma och sina två styvsystrar. Så långt stämmer Askungesagan. Styvmodern är elak, Cinder är fattig. Men sedan börjar skillnaderna. Cinder är cirka 30 % robot. Cinder lever i Östra Samväldet (före detta Asien) arbetar som mekaniker. Människorna betjänas av Cyborgs, sådana som Cinder. Hon är 30% robot sedan en olycka när hon var liten. Cinder gör sitt bästa att dölja att hon är delvis maskin, sådana som Cinder behandlas i bästa fall nedlåtande. I sämsta fall dras ditt namn i lotteriet. Robotar som Cinder har nämligen ”äran” att offra sina liv genom forskning. Samväldet har drabbats av pesten och med hjälp av ett lotterisystem bestäms vilka robotar som ska tjäna Östrasamväldet genom att offra livet i den forskning som ska finna botemedlet. Cinders största fruktan är att hennes eget namn en dag ska dras.
En dag börjar Cinders vanliga liv förändras. Det börjar med att prinsen besöker hennes mekanikerstånd på marknaden. Han har ett jobb åt henne. Mysterierna rulla på, Cinders familjeträd visar sig vara mer komplicerat än någon kunnat ana. Inte nog med det, månens drottning hotar att starta krig mot jorden.
Jag tyckte om denna moderna varianten av Askungen. Dels ur ett feministiskt perspektiv, Cinder är erkänd som den bäste inom ett annat mansdominerat yrke. En röd tråd i boken är diskriminering utav cyborgs och vad som egentligen räknas som mänsklighet. Det var intressanta resonemang och väckte många tankar. Däremot känns det som att författaren har trängt in tre böcker i en. Det är väldigt mycket som händer i en bok, det blev svårt som läsare att finna ett djupare intresse för alla händelser som var intressanta var för sig men nu klumpades ihop på ett för lågt sidantal. Dessutom fann jag dialogerna taffligt gjorda. De tillförde inte något positivt till bokens berättelse utan kändes som avbrott, det kändes helt enkelt väldigt konstlade och överdrivna. Nu vet jag inte om detta är något en 13-15 åring kommer störa sig på. Det kan vara så satt målgruppen tonåringar lyckas hänga med i de snabba svängarna och de lösa dialogerna. Av slutet att döma borde det komma en fortsättning. Jag hoppas att många frågetecken klaras ut då.
Mottagen: 25 september 2012
Anmäl textfel
