LitteraturMagazinets recension av Samtal med en chokladkaka, Martin Page
Vemod och humor i en existentiell snårskog
Larmet går och föräldrarna ger sig iväg för att släcka elden. Ensam hemma lämnas en liten pojke – på självaste födelsedagen. Han är van vid att vara ensam och världsbäst på att ha tråkigt, men det här känns bara för sorgligt. De har i alla fall skaffat honom en chokladkaka, men just som han ska sticka kniven i den så börjar den prata.
I resten av boken får vi ta del av samtalet mellan pojken och kakan. De blir osams och vänner, känslor och tankar bollas mellan dem. Vad är meningen med en kakas liv? Kan den bli pilot? Kan man ha den som husdjur? Ska den ätas upp eller sparas och bli möglig? Och hur känns det egentligen att äta upp någon som man precis börjat tycka om?
Absurt? Javisst, i högsta grad. Och ändå inte. Barn (och även en del vuxna) brukar förmänskliga de omöjligaste ting, försöka föreställa sig hur dessa ting känner och talar och kan till och med – i ensamma och svåra stunder – finna tröst och trygghet hos dem. Det här är egentligen bara en berättelse om en pojke som har ett behov av sällskap och funderar på sakers och människors värde och mening. Berättelsen är enkel men på inget sätt barnsligt skriven; barnets tankar tas på stort allvar och den har ett rikt och snudd på lillgammalt språk.
Det är en kort, fint illustrerad bok med stor stil, alltså ganska enkel att läsa själv men framför allt rolig att läsa högt. I den vemodiga grundberättelsen ryms tack vare chokladkakans personlighet och uttalanden mycket humor som gör boken lätt och rolig att läsa tillsammans trots den existentiella snårskog man ger sig in i. De snabba växlingarna mellan skratten och djupet gör detta till en bok att minnas, med ett litet leende på läpparna och en stor värme i bröstet.
Erika Wallman
Mottagen: 10 april 2014
Anmäl textfel