LitteraturMagazinets recension
av Det är något som inte stämmer, Martina Haag
Martina Haag prövar en ny väg
"Det är något som inte stämmer" är olik Martina Haags tidigare böcker. Elin Lucassi har diskuterat den i sin bokcirkel.
Min bokcirkel har läst Martina Haags nya bok "Det är något som inte stämmer" och träffen då vi ska diskutera den inleds med ett erkännande. En av deltagarna har inte läst boken eftersom hennes man lagt beslag på den för egen del. Något överraskande, anser hon, då maken i vanliga fall uteslutande läser torra eskapistiska verk. Detta är dock tämligen symptomatiskt för vad denna berättelse kan komma att betyda för Haags författarskap. Genom att (till viss del) lämna den lättsmälta, tokroliga stil hon gjort sig känd för når hon nu en helt ny publik genom att skriva sårigt och nära om hur det kan vara att bli bedragen och sedermera genomgå en skilsmässa.
Boken följer två spår. Det ena skildrar huvudpersonen Petras vistelse i den avlägsna fjällstuga där hon hoppar in som stugvakt för att i spillrorna av sitt äktenskap skriva sin nya bok. Väldigt meta. Det andra målar upp själva separationen. Hur något plötsligt inte stämmer, hur det kommer fram att maken blivit kär i kollegan och hur Petra själv ställs inför fullbordat faktum utan möjlighet att påverka, med påföljande självförnedring och kamp för att inte på riktigt dö av sitt brustna hjärta.
Fjällstugeskildringen är exakt så enkelt och lagom underhållande skriven som det vi är vana att läsa av Haag. Hon utövar ett slags avmätt hantverk och skriver sig från a till ö, utan överraskningar på vägen och med ett rätt ointressant slutresultat. Det som väcker intresse är i stället de såriga partierna vilka är skrivna liksom direkt från avgrundens bottenlösa djup. Det är här och nu, mitt i den värsta ångesten där inget annat än smärtan existerar. Det är en påtvingad ensamhet som kontrasteras mot den valda dito som finns i fjällen.
Haag är en mycket funktionell författare och boken har fått fina recensioner, men jag är inte jätteimponerad. Det är en habil bok om sorg och förlust med ett par starka bilder men inte mycket mer än så. I bokcirkeln funderar vi över om det är möjligheten att få läsa snaskigt kändisskvaller som ändå inte är så himla snaskigt som är grejen.
Och det som ställer till det för mig i min läsning är det som jag antar kittlar många. Att det ju handlar om Martina Haag själv. Och vi vet att det är hennes man och den kända, sexiga kollegan som fått ihop det i verkligheten. Spännande, javisst, men det hindrar mig från att leva mig in i boken genom att placera mig själv i berättelsen. Det är så tydligt att det är Martina, Erik och Lotta (förlåt, Petra, Anders och Klara) det handlar om, inte mig. Jag blir en betraktare, inte en deltagare. Språket gör också sitt till för att boken känns lite väl enkel (i dubbel bemärkelse, jag läser ut boken på en kväll och svenskläraren som läst irriterade ihjäl sig på språkhanteringen, bl.a. den genomgående användningen av "svenskaläraren").
Slutligen funderar vi kring vad denna offentliga traumabearbetning kommer att betyda för Haags författarskap. Det finns trots allt något nytt, något större än i tidigare texter i de avsnitt som vågar släppa sargen och skildra det värsta. Kanske tas allt till en ny nivå? Hur som helst är detta Haags stund att glänsa. För som jag skrev inledningsvis kommer denna bok att läsas av mängder av nya människor som tidigare inte läst Haag. Det ska bli spännande att se vilken väg hon väljer att vandra framöver, jag hoppas sargen är släppt för gott.
Mottagen: 13 januari 2016
Sara Bergmark Elfgren sommarpratar 30 juli
Åtta författare bland årets sommarvärdar i P1
Läs mer ...
Anmäl textfel
