LitteraturMagazinets recension
av Det är något som inte stämmer, Martina Haag
Hudlöst om förlamande sorg
"Det är något som inte stämmer" handlar om ett kändisäktenskap som går sönder. Det är Martina Haags "skilsmässobok", och den gör ont att läsa.
När jag precis hade fått mitt första barn brukade jag läsa Martina Haags krönikor i tidningen Mama. Jag minns att jag tyckte om hennes humor men framförallt minns jag hur kär i sin man hon var. Hon skrev ofta om hur snygg han var och hur hon inte kunde tro att någon som var så fantastisk och smart som han ville vara gift med henne.
Jag minns att jag tyckte att det var fint men det skavde också lite i mig. Det kändes som att hon var i underläge. Hon framställer sig ofta så. Den slarviga, osmarta, vimsiga. I underläge.
Till slut tröttnade jag på hela hejsan hoppsan-tonen och när hennes böcker började toppa listorna brydde jag mig inte om dem. Jag avfärdade dem som lättviktiga. Jag tänkte inte mer på hur kär hon var i sin man.
Inte förrän jag såg ett avsnitt av Historieätarna. Jag var tvungen att se det, sade alla. Och lite roligt var det väl, även om jag tyckte att Erik Haag, Martinas man var så himla tramsig och jag behövde inte se hans rumpa fullt så många gånger. Men det jag reagerade mest på var hur ogenerat Erik och Lotta Lundgren flirtade med varandra. Jag tänkte att om jag vore Martina hade jag inte tålt det.
När sommaren kom var deras äktenskap och separation på varenda löpsedel och alla spekulerade i om Erik och Lotta var ett par. Jag läste aldrig mer än rubrikerna och brydde mig inte så mycket om det. Jag kanske tänkte som hastigast att det var tråkigt. Hon var ju så kär i sin man.
Följer man årets julkalender får man, förutom kul mathistoria, varje dag se Erik och Lotta tillsammans, leka mamma pappa barn. Samtidigt ser man Martina Haags nya bok överallt. Hennes "skilsmässobok". "Det är något som inte stämmer" handlar om ett kändisäktenskap som går sönder. Författaren Petra skriver lättviktiga böcker och hennes man gör teve tillsammans med en matskribent. Det är svårt att låta bli att undra hur mycket i boken som är sant.
Romanen består av två olika delar. En del där Petra befinner sig i en stuga uppe i fjällen för att skriva en bok. Den andra delen är den boken, boken om hur hennes äktenskap går sönder när hennes man lämnar henne för en annan. I en intervju säger Martina Haag att det är väldigt mycket meta och väldigt lite fantasi.
Jag gillar meta men fjälldelen funkar inte alls. Den drar åt fel håll och vill få in lite mystiska och spökiga inslag, som en sjö dit Petra absolut inte får gå och en kvinna som försvann där en gång. Men det blir bara fånigt. Allra fånigast är den fjällrävenklädde man som plötsligt dyker upp, ger Petra en het natt för att på morgonen vara spårlöst borta. Det känns bara Harlequin.
Men inte nog med att de här inslagen är fåniga, de behövs inte alls. Boken om hur det känns att bli lämnad av den man älskar är tillräcklig. Jag önskar att en redaktör kunde ha talat om det. Martina Haags berättelse räcker. Den behöver inte vara någonting annat och det behöver inte heller vara hejsan hoppsan.
När hon så hudlöst beskriver den svarta, förlamande sorg som drabbar henne tänker jag att det här är bland det mest gripande jag läst om kärlek. Det går inte att läsa den här boken utan att tänka på hur kär Martina var i Erik Haag och det gör ont i hela mig. Och jag undrar om han har läst den.
Maken i boken säger att Petra kan ju skriva en sån där rolig bok om det sen. "Ja, sådär lite i underdogperspektiv, som dina andra böcker, om misslyckande sådär på ditt speciella sätt, det är helt okej med mig om du gör det."
När Petra sitter på akuten på S:t Göran och håller på att lösas upp är det långt från den vimsiga och lättviktiga Martina Haag man är van vid. Och det är långt ifrån underläge.
Mottagen: 23 december 2015
Sara Bergmark Elfgren sommarpratar 30 juli
Åtta författare bland årets sommarvärdar i P1
Läs mer ...
Anmäl textfel
