LitteraturMagazinets recension
av Gruppen, Mary McCarthy
Åtta unga kvinnor i kollektivt trettiotalsepos
Mary McCarty har skrivit en av de stora berättelserna om kvinnors villkor i det moderna samhället. Ständigt på gränsen till genombrott, ständigt förvisade till kvinnliga revir, förmedlar berättelsen om Gruppens medlemmar budskap tyvärr något mer allmängiltigt än situationen i trettiotalets New York. Vi lever inte i ett jämställt samhälle, och vägen dit är lång och svårframkomlig. Men med tillräckligt långa tillbakablickar ser vi framstegen.
I utförliga skisser tecknar McCarthy noggranna personporträtt och levnadslopp för sina åtta huvudpersoner: Kay, Libby, Lakey, Dottie, Polly, Helena, Priss och Pokey – vännerna från Vassars avgångsklass -33. De kastas ut i vuxenlivet, karriären, äktenskapen, familjebildning, orättvisor och ouppfyllda drömmar. Formen som kollektivroman till trots, återkommer McCarthy gång på gång till Kay och hennes äktenskap. Här spänns den tydligaste dramatiska bågen med en klar början, klimax och slut. Men McCarthy växlar mellan olika personers perspektiv och ser världen oförfalskat genom deras ögon. Snabba bilder flimrar förbi, medan storyn bärs av längre utvecklade scener, lysande och detaljrika. Hennes skarpa blick genomlyser teaterkretsar, bokförläggarbranschen, kommunistiska rörelser, preventivmedelsbekymmer, barnuppfostran, psykvård och sex.
De unga flickornas möte med världen utanför skolan präglas än av naivitet, uppbrott, lakoniskt överseende, cynism om vart annat, allt utifrån vem vi följer. Den allvetande berättaren talar för Gruppen, ger medlemmarnas samlade perspektiv på sammanhangen och den vedertagna bilden av varandra. McCarthy uppvisar en djup inlevelse och en fantastisk förmåga att minnas och skildra detaljer ur de unga vuxnas liv, deras föräldrars generation, samtidshändelser och trettiotalets New York-miljöer. Tidens värderingar framträder tydligt, lätt färgade av hennes eftertankes klarsyn. Roligt, intressant och mästerligt!
Kvinnorna i Gruppen är alla mer eller mindre övertygade om sin egen modernitet. Den stora börskraschen bildar kuliss i bakgrunden, och depressionen påminner alla om deras dödlighet. Det är vardagen McCarthy har fokus på, vad vi i dag kallar livspusslet, medan Roosevelts New Deal och spanska inbördeskriget ger kontext till tiden. Men samhällsnormerna ligger kvar sedan gammalt. Att anpassa sig efter en man, att gifta sig, vad du kan och inte kan göra.
Varför väljer de åtta kvinnorna som de gör? McCarthy ger mig en gedigen inblick i hur de tänker, vilka deras omständigheter är. Gör de ”rätt”? Kunde de gjort annorlunda? Jag föreställer mig att boken utmanar bokcirklar runt om i landet, särskilt som den finns lätt tillgänglig på årets bokrea.
Som en av sin tids stora intellektuella kryddar McCarty berättelsen med en bildad diskussion, späckad med referenser i både berättande text och dialog. Filosofiska resonemang och samhällsanalyser samsas med framtidsdrömmar, romantik, rättfram realism och relationsdrama. Och sex, som upprörde kritikerna och kittlade läsekretsen när boken kom, detaljerat och ur kvinnornas perspektiv. I dag bildar ”Gruppen” i stället skola för skildringar av unga, välutbildade storstadskvinnor i karriären, som ”Sex and the City”.
McCarthy skriver sin roman ur ett i-efterhand-perspektiv på sextiotalet, medan berättelsen utspelar sig på trettiotalet. Genom perspektivet från Gruppens föräldrar kommenterar hon också den tidiga rörelsen för kvinnlig rösträtt. Detta låter henne anlägga en svart humor och sarkastisk ton, samtidigt som hon fångar en frustration över att kampen för kvinnors möjligheter och jämställdhet inte går fortare. Det är symtomatiskt att McCarthy författar ”Gruppen” i samma tid som den Marilyn French skildrar i ”Kvinnorummet”, i en tillbakablick från 1977. Hos McCarthy tycks jämställdheten gå fram i små steg mellan generationer, oaktat höga ideal i ungdomen under skoltiden.
Sara Danius bidrar i sitt effektiva förord med en värdefull biografisk skiss över författaren, och välfunna reflektioner över hennes författarskap. Jag instämmer till fullo med hennes omdöme över författarskapet: en cocktail av ömsinthet och ironi. Och mer än så kan jag inte begära!
Mottagen: 8 mars 2019
Anmäl textfel
