LitteraturMagazinets recension
av Krama mig hårt din jävel!, Mathias Leclér
En villfaren bokkram
Jag gillar Villfarelser. De talande bildcollagen. Humorn. Det råa, cyniska,klockrena och brutalt tänkvärda. Kontrasterna av svartvit pastoral miljö i gamla 1900-talsfotografier med, i allra högsta grad, aktuell text. De består oftast av ”oneliners” illustrerad i en slags Vintagedymotryckt ordbeklädnad, till synes påklistrad.
Villfarelser kan vara en psykisk räddningsplanka för... dagar. Ni vet, dagar när man är så där extremt trött på alla människor och orkbarometern står på noll, zero, zip, zilch, nada. Att då konsumera lättsmälta bilder och texter med budskap som: ”Hata andra som du själv vill bli hatad”, ”Då knackade verkligheten på dörren igen. Jag tänkte fan inte öppna”, eller: ”Jag hörde vad du sa. Jag brydde mig bara inte”, blir en säkerhetsventil för en brusöversvämmad, tvärtjock vardagshjärna. Klassikern: ”Ingen jävel kallar mig lilla gumman” (ett foto av en ”söt flicka i blonda flätor”, som med bestämd min riktar ett handeldvapen mot någonting, troligen väldigt lämpligt, utom bild som förtjänar en omgång) finns för övrigt att köpa som T-shirt numera, för den som önskar utföra ett litet vardagsstatement i bomull.
Jag har följt Villfarelser, alias Mathias Leclér, på Facebook och på Instagram. Oftast är det allmängiltiga bilder som kan tilltala många, precis som författaren/bildcollageskaparen själv nämner i efterordet av den nyutkomna boken ”Krama mig hårt din jävel”. (Han vill för övrigt svära mycket, Mathias Leclér. Det är jävlar hit och fan dit i det officiella image-bygget.) Själva titeln är hämtad från ett bildcollage där ångesten uppmanas att krama hårt. Jag får någonstans där en märklig konnotation till Ingmar Bergmans svartvita film ”Det sjunde inseglet” vid den och andra antonyma kombinationer i ordkomposition och bild. En dekonstruerad högkultur som det drivs hejdlöst med, men med en allvarssvart botten och en på ytan skruvad peripeti.
Hur som haver. Kan hända levde jag i villfarelsen att Mathias Leclérs nya bok skulle leverera något mer, lite extra? Kanske var mina förväntningar för högt ställda?
Jag började ana oråd i början av den här bildsamlingsvolymen. Den inleds med ett par sidor kontemplationer kring ”Villfarelser”, nedtecknat av Stefan Sundström. Sundström gör det uppdraget välarbetat och poetiskt, så det ska jag verkligen inte ta ifrån honom alls. Men det var inte riktigt förväntat. Jag hade dessutom velat slippa mötas av explicit politiskt budskap, som inte generar sig det minsta. Förhoppningen var att mötas av bilder med kluriga, vassa, slagfärdiga och verkligen allmängiltiga oneliners. Nya. Men se, där bedrog jag mig allt! Eftersom jag, som sagt, följt Villfarelser ett bra tag via nätet, känner jag redan igen de allra flesta bilderna i boken (trots en galopperande minnesförlust, ska tilläggas, vilket i detta fall dock endast varit en fördel).
Den här emotsedda samlingen hade dessutom tillförts det synnerligen irriterande tillägget att Leclér kladdat fullständigt överflödiga kommentarer under vissa av verken. Bilderna med ordinarie flankerande text fungerar ju alldeles utmärkt som de är! De talar för sig själva och det är nog! Jag förstår verkligen inte varför detta skulle vara nödvändigt. Resultatet blir att läsaren fråntas rätten till sin tolkningsfrihet. Humor ska befria, inte förslava! Jämfört med Jan Stenmarks bildkonst, skiljer sig Leclér på så sätt att han uppenbart vill skriva oss läsare/bildtolkare på näsan i denna pappersutgåva. Lite likt en gammal farbror som ser sig nödgad att envist, medelst långa och tröttsamt invecklade utläggningar, utförligt förklara alla delar av sina skämt, med den avklädande effekten att det tappar all sin tjusning och inneboende humor.
Alltså. Försök till propagerande tolkningsföreträden med politiska förtecken är och kommer aldrig vara något allmängiltigt. Det är en villfarelse så god som någon. Jag hade verkligen inte heller klagat om jag fått fler och dessutom nyproducerade bilder, minus kludd och oväsentlig text som inte hör hemma i den här kategorin. Dock! Icke att förglömma: Som helhet gillas Villfarelser annars och humorn i sig är oftast mycket underhållande. ”Krama mig hårt din jävel” hade kunnat leverera någonting nytt, så tyvärr: lite av ett platt bokfall blev det. Jag väntar in Villfarelsers nyheter på nätet istället. Det är en ständig leveranskanal för nya, förlösande mentala hårdkramar.
Mottagen: 11 oktober 2017
Anmäl textfel
