LitteraturMagazinets recension
av Axel var idiot, Mats Ahlsén
Skrämmande om översitteri och maktfullkomlighet
I Mats Ahlséns "Axel var idiot" är det ett tragiskt livsöde som målas upp framför våra ögon. Vi får ta del av hur en försvarslös människas tillvaro fullständigt slås sönder, och läsningen är skrämmande.
Min första tanke när jag fick den här boken i handen av bibliotekarien var: "Ser den ut SÅ?" Bokens format för tankarna till en faktabok, likväl skriver Ahlsén den autentiska faktaberättelsen om sin släkting på skönlitterär prosa.
Den gråbeigetonade framsidesbilden skapar flertalet konnotationer. Huvudpersonen Axel porträtteras, iklädd institutionens obligatoriska randiga skjorta som associeras till en fånges uniform. Tankarna förs otvivelaktigt vidare till en bild av koncentrationslägrens oskyldiga offer. Med Axel visas en bild av 1900-talets Sverige där vissa personer inte ens kategoriserades som mänskliga. De skulle inte utrotas men utraderas. Det handlar om skuggmänniskor vars funktionsnedsättningar ansågs som så potentiellt skadliga för omgivningen att de inte var värdiga ett fullständigt liv. I alla hänseenden handlar denna bok om grymma övergrepp, översitteri och maktfullkomlighet.
Titeln "Axel var idiot" är ett kallt konstaterande – helt i linje med den tvivelaktiga diagnosticeringen av funktionsnedsatta människor i den tidens anda. Att diagnosticeras som "idiot" var inte alls ovanligt under den psykologisk/medicinska eran på tidigt 1900-tal. Ordet användes flitigt av läkare för att kategorisera barn ända fram till 1950-talet. Kategoriseringen sinnesslö ersatte därefter uttrycket idiot men de användes parallellt under decennier tillsammans med andra diagnoser av typen: halvidiot, svagbegåvad, bildbar eller trög, för att ge några exempel. Den provocerande titeln väcker ett måste att ta reda på mer om vem denna Axel var.
Berättelsen startar på tidigt 1900-tal och handlar om hur den lilla gossens tillvaro byts från ett liv i familjens sköte till en institution. Familjen var fattig och som brukligt på den här tiden bestod den av flera barn vars munnar måste mättas. Det beslutades att Axel skulle institutionaliseras för – skulle det visa sig – i stort sett resten av livet. Läsaren får beskrivet hur Axels liv ter sig och något om vem han var via summariska journalanteckningar, korrespondenser mellan modern Alfhild och ansvariga läkare.
Det är en skrämmande läsning om hur en försvarslös människas tillvaro fullständigt slås sönder, och det blir sammantaget ett mycket tragiskt livsöde som målas upp framför våra ögon. Vi får beskrivet för oss hur frustration, aggression och våld kantat vardagen för de intagna, och hur empatilös, oförstående och inhuman institutionens behandling var. De institutionaliserade hade ingenting att säga till om, de var lika inlåsta i sin tillvaro som vilken fånge som helst och glömdes ofta bort – företrädesvis medvetet.
Vi får följa hur den oroliga modern Alfhild försöker visa omsorg om sin son och ständigt vill kontakta vården för information men möts av avfärdande bortförklaringar om den förlorade sonens oåterkalleliga tillstånd. Som för att rättfärdiga att kontakt ej är nödvändig och glömska förlåtligt. En fruktlös kamp av den lilla människan mot de allvetande härskarna. En inte obekant situation som tangerar det kafkaeska.
Berättelsen flankeras av autentiska fotografier som levandegör historien. Vissa bilder visar hur Axel och hans familj såg ut medan andra bilder målar upp miljön och olika typer av omgivningar liknande den familjen levde i. Jag kan dock inte låta bli att tycka att textens så viktiga budskap blir lite ihåligt. Tyvärr beror detta på den lättlästa versionens ofta väl avskalade utformning, som här ger ett naivt intryck. Vilken är målgruppen? Det blir lite oklart. Berättelsen kan till och med upplevas som lätt distanserad, vilket är djupt olyckligt.
Boken hade kunnat vara ett mycket läsvärt och välgrundat bidrag till diskussion och debatt kring etik, makt, empati, människovärde och vem som har rätt att bestämma över andra människors tillvaro. Nu blir det tyvärr en något urvattnad läsning om en tragedi som borde kunnat beröra och tillföra betydligt mer och för en bredare publik.
Trots kritiken, ska boken inte lämnas därhän. Med lite förförståelse kring olika former av mänskliga övergrepp i historiskt perspektiv och jämförelser med dagens samhälle är detta en möjlig väg att via lättläst textmaterial navigera sig igenom ett av många livsöden vi inte får glömma. Det är ett medel för att fortsätta lära oss – och våra efterkommande – av historien. Åt ett empatilöst samhälle – där människor godtyckligt avhumaniseras – ska vi förfäras, vända ryggen och blicka framåt mot en klokare framtid där det fasansfulla inte ska upprepas igen. Och igen.
Mottagen: 21 december 2015
Anmäl textfel
