LitteraturMagazinets recension
av Det jag redan minns : en roman i 16 noveller, Mats Kempe
Noveller där allt kan hända
Finns det någonting som den här novellsamlingen inte är, så är det tråkig. Varje novell dryper av fantastisk fantasi.
Det här är noveller där allting, precis allting, kan allting hända. Ibland inom ramarna för invand populärkultur, ibland långt där bortom. Ett barn upptäcker att alla andra verkar vara maskiner – vad kan man göra i den situationen, egentligen? Ingenting, förutom att låtsas som att man inte vet att mamma är en robot när hon kramar en.
En mobbad pojke hittar ett rum under skolan där alla eleverna finns som levande miniatyrer i glasburkar. Han tar hem sin mobbare och har som husdjur, men inte för att göra honom illa, bara för att verkligen få ta hand om honom. Samma pojke har lärt sig att gå in i sina drömmar även när han är vaken.
En annan pojke hittar färggranna glasbitar. När han tittar genom dem förändras världen och människorna, olika beroende på färgnyans. En sångare självantänds på scen. Vilda djur börjar begå självmord. En ung kvinna försöker försonas med sin pappa, som är besatt av sin kontakt med utomjordingar.
Det här är mycket rika noveller, rika på fantasi, men också rika på mycket annat. De är så gott som helt igenom fängslande, spännande och ofta också väldigt roliga. Språket är inte underbart bra, men helt klart funktionellt och bitvis även mer än så. Det jag har svårast för är greppet att låta berättelserna utspela sig i samma stad, Den animerade staden, och ramas in av berättelser om hur berättelserna skrivs, hur personerna i dem är statister som finns på riktigt, men måste leva så som författarna skriver.
Det hade kunnat bli ett alldeles underbart meta-upplägg, men nu genomförs det inte fullt ut och blir vare sig hackat eller malet. Novellerna fungerar bäst på egen hand, inte som en sammanhållen berättelse - men det är också min enda invändning mot en hisnande läsresa utan dess like.
Mottagen: 4 februari 2014
Anmäl textfel
