Det finns flera sätt att bekämpa antisemitism och islamofobi
Förra veckan publicerade LitteraturMagazinet ett debattinlägg där jag kritiserar Uppdrag gransknings tillvägagångssätt samt försöker ge en mer nyanserad bild av Malmö och relationen mellan judar och muslimer genom att berätta om mina egna erfarenheter.
Min poäng var att ifrågasätta det ensidiga utpekandet av enskilda grupper. Även om det finns problem så bidrar den metoden snarare till ytterligare splittring, medan kultur, möten och dialog skapar samhörighet och förståelse.
Responsen har varit stor. Jag har fått många tacksamma mejl, inlägg och tweets. Men det har också, som väntat, varit en hel del negativa reaktioner som lett till otrevliga påhopp.
Det har varit intressant att se hur vissa, utan att skämmas, kan plocka ut enskilda ord och meningar, sätta ihop dem på nya sätt och därmed skapa en helt ny mening. Någon läste in att jag inte vill att mitt hemland, Israel, ska existera. Någon annan att jag tyckte att judar, som jag själv, hade sig själva att skylla om de visade sin judiskhet öppet och blev attackerade. Anklagelserna är så skrattretande att det knappt går att ta personerna på allvar.
Just det här med att plocka ut vissa delar, omtolka dem, och blunda för sammanhang och konkreta motsägelser visar verkligen hur färgad man är av sina egna åsikter och fördomar samt hur obenägen en meningsmotståndare är att lyssna.
När ens världsbild utmanas letar man efter ingångar att tillskriva sin meningsmotståndare ofördelaktiga åsikter och gömda agendor för att slippa ta åt sig av kritiken. Det är tyvärr mänskligt.
Jag är uppvuxen i en högerorienterad sionistisk svensk-tysk-judisk familj. I min ungdom hade jag själv en mycket svartvit bild av Israel och Palestina, judar och muslimer.
Som uppvuxen i Israel kunde jag leva tryggt med sin judiska identitet, medan jag som barn i Sverige till exempel blev kallad ”judesvin” i skolan. Som sjuttonåring återvände jag till Sverige eftersom min familj förlorade allt när den andra Intifadan inleddes. Här blev jag plötsligt attackerad, både som judinna och israel. Behovet att försvara sig var påtagligt och jag reagerade genom att bli en obeveklig Israelkämpe.
Vid den tiden betedde jag mig precis likadant. Varenda spricka i ens argument behandlades som en hänsynslös attack som kunde avfärdas genom att tillskriva motståndaren förkastliga åsikter. Därmed var de lätta att ignorera.
Mitt problem var att jag är alltför nyfiken och självkritisk så den svartvita bilden rämnade snabbt. Jag utbildade mig, hamnade i heta diskussioner och var successivt tvungen att förändra min världsbild.
Det finns ett antal nyckelmoment då jag tog mina största steg, som under militärtjänsten i Israel då jag såg systemet inifrån, eller när jag läste en viss bok om personliga upplevelser av ockupationen som jag inte kunde avfärda, eller när jag för första gången åkte till Hebron och befann mig mitt bland ”fienden” och upptäckte att jag inte behövde vara rädd, för vi är alla människor.
Fienden fick ett ansikte, och då upphörde den vara min fiende.
Det finns inte enbart ett sätt att bekämpa antisemitism och islamofobi i Sverige. Av allt att döma har problematiken ökat, då kanske det är läge att vara öppen för nya tillvägagångssätt istället för att attackera dem som inte har exakt samma uppfattning?
Som jag skrev i mitt debattinlägg växer både judar och muslimer ofta upp med en skev bild av den andre, vilket kan leda till fientliga inställningar. Det är viktigt att bekämpa detta internt, precis som till exempel Siavosh Derakhti gör genom organisationen Unga mot Antisemitism & Främlingsfientlighet.
Själv kommer jag fortsätta skriva samt skapa kulturella möten i Malmö stads skolor med omnejd. Det är mitt sätt.
Idag är mina åsikter angående Israel och Palestina, jude och muslim aldrig baserade på någon ryggmärgskänsla, för det är där fördomarna sitter och spökar. Jag baserar mina åsikter på kunskap och erfarenhet, genom research och möten.
Allt man behöver göra är egentligen att lyssna.
Taggar: #Uppdrag granskning #antisemitism #islamofobi #Israel #Palestina
Mitt sista blogginlägg: Om Tillvaron och Skrivandet
Den senaste tiden har jag funderat mycket över tillvaron. Jag har hållit mig undan nyheter från omvärlden, skvaller från kändisvärlden, förändringar i närvärlden. Inte gjort några nerslag, inte intresserat mig nämnvärt eller engagerat mig. Bara detta stora begrepp – tillvaron – har cirkulerat i mina tankar.
Tidigare har jag reagerat. Haft känslomässiga reflexer som lett till åsikter och ståndpunkter. Jag har fört diskussioner för att hitta mina sanningar, mina positioner, min identitet.
Från att i ungdomen haft mycket starka åsikter åt höger och vänster förde utbildning och erfarenhet mig vidare till mer diffusa lägen. ”Om detta, så detta.” ”Å andra sidan, å tredje sidan.” Jag vet numera att information genererar förklaring och förståelse, oavsett vad ens inneboende och utarbetade kompass anser vara rätt eller fel. Vissa ställningstaganden blir därmed mer självklara, just genom nyanseringen som kunskap ger, medan andra blir mindre självklara tills ingen känsla eller åsikt finns kvar. Bara ett allmänt intresse.
Det måste medges, jag har varit orolig. Orolig över att apati kommit över mig med åldern. Att alltför mycket engagemang i unga år gjort mig less på allt. Härdad. Att jag hamnat i en vaggande vardag där ingenting förutom min egen direkta bekvämlighet spelar någon större roll. Att den trista passivitet jag beskyllt mina föregångare för hunnit ikapp även mig. "När nya gardiner upptar mina tankar mer än världshungern kan jag lika gärna dö", skriker mitt ungdomsjag. Är det där jag har hamnat nu när starka känslor tycks vara som bortblåsta?
Nej, för jag funderar över tillvaron. I en ny form. Efter att ha gjort nerslag efter nerslag i världens konflikter och sociala orättvisor. I patriarkatets mekanismer, klassamhällets dolda käftar och kapitalismens instabilitet, har jag kommit till en punkt där jag tar ett steg tillbaka för att urskilja sammanhangen.
När nu ett stort antal pusselbitar finns i mitt medvetande, vad föreställer bilden?
Grandiosa tankar om att förändra världen har dunstat bort. Min egen litenhet i det stora världsalltet var till en början förlamande, sedan en befrielse. Det som finns kvar är detta lilla som är jag, som är min värld, och en ny platå av sökandet efter en plats i tillvaron.
I överblicksbilderna tar jag mig an de stora frågorna och skiftar positioner. Här är en sanning: alla människor är unika, alla levande varelser på jorden är lika mycket värda. Här är en annan: alla människor är utbytbara, ingen enskild individ spelar någon roll.
Å ena sida är vi så många att ett terrordåd som dödar hundratals eller en jordbävning som dödar tusentals eller ett krig som driver miljoner på flykt inte genererar mer än en suck och en statusuppdatering. Å andra sidan bryr vi oss så mycket om enskilda människoliv att vi ger allt för att rädda ett föräldralöst barn, eller en familj på flykt, eller en panda som inte hittar hem. Men bara om en strålkastare riktas och skapar en historia.
Och det är orättvist, men nerslagen måste finnas. Enskilda lyckligt lottade som får stå som representanter för flertalet obeaktade.
I denna tankeprocess är skrivandet alltid närvarande. För vad är inte skrivandet om ett sökande att förklara vår plats i tillvaron? Vad det är som gör oss mänskliga. Att bygga en historia, inte bara ha en historia, utan kunna skildra den på ett sätt som upplevs som sann. ”Först hände det, sen hände detta och därefter det här.” Så fungerar inte vårt intag.
En historia är som en målning. Att känna till vinklarnas logik och veta hur ett föremål ser ut runt hörnet hämmar skildrandet. Först måste allt man tror sig veta rensas bort från ens uppfattning. Motivet måste ses med nya ögon för att skapa en tvådimensionell illusion, något som i betraktarens ögon upplevs som sann. Så också med skrivandet.
Att ha gått från känslomässiga nedslag och direkta reaktioner i tillvaron till att se helheter och få en klarare överblick är första steget till att bli en bättre författare. Nästa steg är att bryta sönder. Att rensa bort det jag tror mig veta för att bättre skildra tillvaron och vår plats i den. Att tränga in från oväntade vinklar och skriva på sätt som gör att historien upplevs som sann. Något som gör att läsaren känner och reagerar.
Och jag tycker mig börja närma mig något. En kärna. En känsla. Som så småningom kan bli till ord som kan bli en berättelse.
På återseende!
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att skriva om det förflutna och stanna i nuet
Jag tycker inte om att se tillbaka på det förflutna.
Bara genom att se ett halvgammalt foto eller läsa en anteckning från förra året kan jag hamna i en jobbig sinnesstämning som är svår att bryta sig ifrån. Det handlar inte om att mina minnen är dåliga, tvärtom för det mesta. Det är bara det att jag föredrar att stanna i nuet och titta framåt, inte vara nostalgisk eller älta/romantisera det som en gång varit.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Nästa roman påbörjad!
Den 1:a januari satte jag igång med en ny roman! Sen dess har jag skrivit ungefär en sida om dan.
Efter en höst av mammaledighet och anpassning till det nya livet som förälder är jag nu tillbaka i skrivandet. Under hösten hade jag 25 författarbesök men våren verkar inte bli lika inbokad. Gott om tid för att skriva, och det kommer bli något självbiografiskt.
Hebronboken är ute och snurrar hos förlag just nu och jag försöker att inte tänka på vilka svar som så småningom kommer droppa in. Kontrakt, lektörsutlåtande eller bara en massa refuseringar?
Mitt nästa större projekt är egentligen tänkt att bli en ungdomsroman som utspelar sig i Rwanda efter folkmordet. Jag kommer dock inte åka tillbaka till Rwanda förrän om ett år, och jag behöver göra research på plats för att komma igång rätt, som jag gjorde för att skriva Hebronboken.
Alltså har jag nu ett år att fylla med något annat.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Samtal om Israel-Palestina med en klass fyror
Under de senaste två veckorna har jag haft en serie fantasyworkshops på en mångkulturell skola i Malmö.
Jag började som vanligt med att berätta om min bakgrund och hur det kom sig att jag började skriva. Ofta får jag frågan vad jag skriver på just nu och berättar då lite kort om Hebronboken.
I en av klasserna blev eleverna så intresserade av ämnet Israel-Palestina att de hade svårt att släppa det. Jag märkte att det var något som verkligen engagerade dem så jag berättade vidare och lät dem ställa sina frågor.
Det var första gången jag försökte förklara situationen i Israel-Palestina för barn, ett ämne som inte är helt lätt att förklara ens för en vuxen. Men jag tror jag fick fram en del viktiga poänger i korta drag och ju mer jag berättade desto fler frågor, åsikter och förslag kom fram.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Staden Harry Potter blev till
Förra veckan var jag med familjen i Edinburgh för att gå på book launch och seminarium om en ny bok som min man och en kollega skrivit om nordisk genrefilm.
Passade även på att besöka caféet där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter -böckerna! The Elephant House i Old Town.
Här är lite foton från caféet och från den väldigt Harry Pottereska staden.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Ett nytt beroende
I veckan tog jag mig ut till ett café för att sitta och jobba med redigering av Hebronboken ett par timmar. Nu när jag haft mina första skolbesök kändes det som nästa steg i det skrivande författarlivet igen efter att min dotter fötts.
Idén var att ha två timmar för mig själv att sätta igång arbetet med det tredje utkastet (sen den första genomgången i somras som mest gick ut på korrektur). Nu är det ”kill your darlings” som gäller, alltså större strykningar och justeringar i berättelsen.
Till exempel ska hela prologen försvinna och delvis inbäddas i berättelsens inledning; det som jag kallar för ”det tredje perspektivet” ska utvecklas; hotet utifrån ska förstärkas; en bikaraktär ska få en rimlig closure och avslutningens dramatik ska göras mer personlig och nära.
Jag har alltid behövt en mer eller mindre lång startsträcka för att komma igång med dagens skrivande, men den lyxen kan jag inte riktigt kosta på mig nu när tiden är mer knapp. Om högst två timmar ska dottern matas och hon gillar inte att vänta.
Så jag köpte en bit rabarberpaj, fyllde koppen med kaffe och tänkte att NU JÄVLAR ska jag öppna dokumentet MED EN GÅNG och bara liksom BÖRJA, helt utan krusiduller. Och vad gör jag?
Kommentera
Författarbesök med nyfödd i Norrköping
I måndags tog jag min man och fyraveckorsbebis till Norrköping på författarbesök. Det var första gången vi var hemifrån under en längre tid sen hon föddes, alltså lite av ett experiment.
Dagen innan lyckades jag tajma in mjölkstockningen from hell som höll i sig under hela resan, som tur var fanns det en hårfön på hotellrummet som var en lifesaver när smärtan var som värst. För övrigt var det bara att bita ihop och jobba ändå.
Kommentera
LitteraturMagazinet Skriv! - speciellt för alla som älskar att skriva, gillar språk och kanske har ett eget skrivprojekt i skrivbordslådan.
Följ vår skrivarskola genom att bli medlem. Diskutera idéer med andra skrivintresserade. Läs recensioner av aktuella skrivarböcker, författarintervjuer, krönikor och mer.
Välkomna till LitteraturMagazinet Skriv!
|
Bli medlem
|
Logga in |
