LitteraturMagazinets recension
av Den nya Taxidermin, Mercedes Cebrián
Förtjusning och skam i mötet med sig själv
Alla har väl varit med om upplevelsen att i en undanstoppad och sedan länge glömd låda hitta gamla glosförhör, teckningar och brev från, låt oss säga, mellanstadiet. Förtjusningen och skammen. Känslan av att möta, och se sig själv med den distans som bara tiden tillåter. De teman som behandlas i Mercedes Cebriáns diptyk "Den nya taxidermin" kan på många sätt sammankokas i denna sällsamma upplevelse.
Det handlar egentligen om två ganska banala historier. En kvinna hyr en lokal och försöker rekonstruera en fest som inträffade fem år tidigare och ytterligare en annan kvinna köper tre dockor och lär sig buktala. Det som sammanför dessa två kvinnor är tilltron till det materiella som någonting som kan rymma och konservera (taxidermi – konsten att stoppa upp djur) mänskliga erfarenheter och känslor. Cebrián skriver:
"Den som fortfarande betraktar LOKAL ÖVERLÅTES som en framtidsutsikt vet inte om att när man lämnar något materiellt bakom sig, lämnar man också en bit av sig själv. En vacker dag händer detta: man möter nostalgin. Det som tidigare inte var annat än skräp och bråte som upptog plats betraktas plötsligt som värdefulla föremål, nästan som arkeologiska fynd."
Det övergripande temat grundar sig i det faktum att vi på många sätt lever våra liv genom materiella föremål, ikläder oss roller och spelar teater. Ett vackert hem och en snygg pojkvän är två identitetsskapande verktyg, och om man inte vågar ta plats i centrum och spela huvudrollen själv, kan ett gäng mycket konstfullt gjorda handdockor agera mellanled.
Översättningen känns bitvis lite klumpig och det stör läsningen men jag kan samtidigt inte låta bli att charmas av de tillspetsade och överraskande intrigerna. Mercedes Cebrián har skrivit två tankeväckande och intressanta miniromaner som ställer frågor om det mänskliga varat. Med mycket små medel och en känsla för det oförmodade lyckas hon överraska en läsare som i alldeles för hög utsträckning vant sig vid det förutsägbara.
Mottagen: 14 mars 2012
Anmäl textfel
