LitteraturMagazinets recension
av Om jag var din tjej och George, Meredith Russo och Alex Gino
Könstillhörighet som ämne i två nya böcker för unga
Karin Cellton läser två böcker om ett ämne som ännu inte fått ta tillräckligt stor plats i barn- och ungdomslitteraturen. "Om jag var din tjej" och "George".
Tintomara-liknande barn som rör sig mellan könstillhörigheter är barnlitteraturen inte obekant med, vi har till exempel Peter Pohls Janne, Maria Gripes Caroline och Simone i "Dårfinkar och dönickar". De byter kön när det passar, som en lek eller strategi. Vi har även "främmande barn" som inte passar in i någon mall alls som till exempel Pippi Långstrump; barn som inte vill bli vuxna och därmed inte heller göra kön. De senaste åren har pronomenet hen hittat in i barnböckerna också, för att visa att det inte spelar någon roll om karaktären är en han eller en hon. Böcker med könstillhörighet som tema och problematik är däremot relativt nytt. Men nu börjar de komma! I Sverige känner vi ju Konrad som vill ha klänning och härom året kom "Jag är Jazz" och "Det är jag som är Mickan".
Nu har jag läst två stycken fantastiskt fina, sprillans nya böcker som båda handlar om flickor födda i fel kropp.
Ungdomsboken "Om jag var din tjej" av Meredith Russo och för yngre barn "George" av Alex Gino. Jag hoppas att varenda bibliotekarie och lärare kommer tipsa om de här både ordentligt och omsorgsfullt, för precis som varenda annan unge behöver transbarn känna att de inte är ensamma.
George är en tjej på tio år. Alla tror att hon är en pojke men det är hon inte. Hon fasar för den dag då målbrottet inträffar och hon avskyr det hon har mellan benen. I garderoben gömmer hon sin skatt. Under en hög med gamla gosedjur ligger en påse med tre tidningar i. Riktiga tjejtidningar med sminktips och mode och horoskop. Som hon önskar att hon vore en av de leende tjejerna på bilderna!
När klassen skall sätta upp Min vän Charlotte som pjäs vill George inget hellre än att spela spindeln Charlotte. Trots att det är en tjejroll. För att det är en tjejroll. För då skulle alla kunna se att hon faktiskt är en tjej. Då skulle mamma se att George inte är hennes lilla kille. Men när rollen går till bästa kompisen Kelly fallerar planen och tillsammans får de komma på en ny.
Den här boken är så fin och jag blev helt tårögd av den. Kelly är världens bästa kompis. Jag önskar att alla hade en bästis som hon. Och George är trovärdig. Alltså, jag tror på varenda ord hon säger. Alla hennes känslor är på riktigt. Mammans och storebrorsans reaktioner känns också rimliga. Klasskamraternas? Jag vet inte. Det blir inget lyckligt Hollywood-slut där hela skolan reser sig upp och applåderar, för det skulle aldrig hända. Men familjen kommer att kunna hantera det. Det känns trösterikt. Förutom allt det här fina gillade jag kopplingen till Charlotte och den fantastiska Wilbur, pjäsen de sätter upp. Det är en fantastisk (sic) berättelse om att våga vara den man är, att ta språnget och visa världen hur fantastisk man är - precis som George gör. Och precis som George gråter jag också när Charlotte dör.
Meredith Russos berättelse om Amanda tar på sätt och vis vid efter Georges. Amanda har redan gått igenom allt det jobbiga med klasskamraters glåpord och utfrysning och misshandel och hela processen med könskorrigeringen är över. Ut på andra sidan kommer en ung, söt tjej i en ny stad. Långt bort från den Andrew hon aldrig lyckades vara. Nu bor hon hos sin pappa och på nya skolan vet ingen hennes stora hemlighet. Och så vill hon att det skall förbli. Men ju närmre hon kommer sina nya kompisar desto svårare blir det och när hon blir kär för första gången i sitt liv vill hon inte ljuga. Hon vill att Grant skall veta allt om henne och älska hela henne. Men hon vågar inte tro att kompisarna och pojkvännen fortfarande skulle tycka om henne om de visste.
Det här är, bortsett från att huvudpersonen har genomgått en könskorrigering, som vilken annan ungdomsbok som helst. Osäker tjej träffar dödssnygg kille. Vi har läst det tusen gånger förr. Det hade inte behövts någon kärlekshistoria här. Men nu när det ändå finns det sväljer jag den med hull och hår. Allt det läskiga och spännande och pirriga med att upptäcka sin kropp och sin lust multipliceras ju här med hundra, och jag läser som på nålar. Hur skall det gå? Kommer hon våga? Hur kommer de reagera? Kommer de få varann? Nålar!!
Relationen med pappan är också gripande. Han har till en början väldigt svårt att förstå. Och det är ju inte så konstigt. Men han lär sig tillsammans med läsaren, tänker jag.
Meredith Russo säger i en intervju att hon medvetet låtit berättelsen börja när det svåra och jobbiga är över och för enkelhetens skull låtit Amanda vara heterosexuell. Eftersom det här är en av de första ungdomsböckerna som tar upp de här sakerna vill hon göra det lätt för läsarna. Andra får skriva om terapin och operationen och hormonerna. Här snuddar hon bara vid det hastigt när Amanda fikar med sin mentor. Hastigt anar vi att det inte alltid är så här lätt.
Jag hoppas att vi är redo för en bok som tar med det svåra nu. Jag är redo.
Mottagen: 6 maj 2016
Anmäl textfel
