LitteraturMagazinets recension
av Dagar i tystnadens historia, Merethe Lindström
Subtilt och snyggt berättat om ett äldre par
Norska Merethe Lindström skriver en njutbar kortfattad prosa om ett äkta par på ålderns höst. Egentligen händer ingenting. All dramatik i denna roman utspelar sig i känslornas och minnenas inre landskap där olika nyckelscener i det förflutna spelar stor roll.
”Dagar i tystnadens historia” är en stillsam berättelse där språk och stämning är i fullständig harmoni. Norska Merethe Lindström skriver med ett sällsynt flyt.
Romanen vann nordiska rådets litteraturpris 2012 och svenska översättningen kom lagom till bokmässan i Göteborg samma år. Och visst är den väl värd att uppmärksammas.
Vi möter det kvinnliga berättarjaget och hennes man Simon efter deras pensionering i en händelselös tillvaro som på något sätt kört fast i totalt stillhet och tystnad. Det är grått, klockan tickar och orkeslösheten kommer krypande.
Till det yttre har paret allt ett äldre par förväntas önska sig – tre vuxna döttrar som visar omsorg, en god materiell standard, mat för dagen, ett gott liv bakom sig, relativt god hälsa.
Men dramatik finns. Den utspelar sig på ett helt annat plan, i känslornas och minnenas inre landskap. Varvat med nutidens händelsefattiga vardag får vi nämligen skärvor från makarnas mer dramatiska förflutna. Framför allt finns ett par nyckelscener som påverkat makarnas liv och som alltid har legat och bubblat under ytan i deras äktenskap, på olika sätt omöjliga att prata om.
Med subtila medel förstår läsaren så småningom vidden av hur stor påverkan händelserna haft på berättarjaget och hennes man Simon – och på deras äktenskap.
Personligen har jag svårt för att riktigt fångas av berättelsen. Kanske för att jag inte riktigt gillar huvudpersonerna – vålmående, präktiga, vanliga... Jag läser och tycker att det är vackert berättat – men det når inte ända in. Bara en gång blir jag riktigt tagen. Det är när ny dimension i parets relation plötsligt står klar. Det berättas så stillsamt att jag faktiskt inte förstår hur man som läsare kan förstå – men det gör man. Då darrar jag till lite inombords för det är så snyggt gjort!
Mottagen: 3 februari 2013
Anmäl textfel
