Recension
av Jag blundar och önskar mig något, Moa-Lina Croall
En Augustnominering värd allt beröm
Att plötsligt kliva in i tonårsvärlden är inte lätt, trots att man håller sin bästis i handen. Men om bästisen släpper och går vidare ensam, då är det katastrof. Moa-Lina Croall vet precis hur det känns, vilket hon gestaltar träffsäkert i "Jag blundar och önskar mig något".
Lisa och Nova är egentligen alldeles för små för att vara med i Näbbet. Ingen av dem är fjorton, definitivt inte tolv som Lisa, men när Näbbet röstar in dem öppnar sig en helt ny värld. En värld där man måste snatta för att stanna kvar, en där man bara accepterar vad de äldre tjejerna säger. Trots att Nadja är den snyggaste tjejen på skolan börjar Lisa tröttna, men Nova vill stanna kvar. Nova som är Lisas bästis i hela världen, men som plötsligt ljuger och är elak. Vem ska man då lita på? Och hur långt ska man behöva gå för att inte vara ensam?
Efter bara ett par sidor i Lisas tankar känner jag mig som tolv år igen. Jag minns precis hur det var. Desperationen i att få vara med de coola tjejerna, självföraktet i att lyda utan att ifrågasätta. Alla sociala regler som fastgjutna i sten. "Jag blundar och önskar mig något" är oerhört realistisk och på samma gång smärtsam.
En av bokens absoluta styrkor är karaktärernas samspel med varandra. Osäkerheten jag känner i varenda en av dem, som de hanterar på helt skilda sätt. Att ha en helt självklar bild av hur andra uppfattar en, fast den är helt fel. Att alltid tro det värsta. Återigen det sociala spelet som är väldigt centralt i den här boken, men också i verkligheten den speglar.
Jag blir stundtals irriterad på Lisa som desperat längtar efter Novas bekräftelse. Hur hon skulle göra vad som helst för att bara få ett leende, och när hon väl får det verkar det inte spela någon roll hur hemsk Nova nyss varit. Samtidigt förstår jag. Tolvåringen i mig förstår precis varför det där leendet är viktigt och därför tror jag att den här boken kan tilltala många. Jag kastas snabbt in i berättelsen och lika snabbt är den över, för den går inte att lägga ifrån sig.
"Jag blundar och önskar mig något" är nominerades till Augustpriset 2012 i kategorin barn- och ungdom, och den lever upp till alla förväntningar. Jag kan inte annat än blunda och önska mig en fortsättning.
Mottagen: 22 november 2012
Anmäl textfel
