Recension
av De gyllene frukterna, Nathalie Sarraute
En romanvärld på glid
Läsaren kan inte förhålla sig likgiltig till den här romanen, skriver Laura Lindstedt i sitt förord till ”De gyllene frukterna”, och pekar på två möjliga inställningar till boken: munterhet eller ångest. Och fastän jag själv inte tilltalas eller engageras av romanen lutar jag åt den senare kategorin: de som väntar sig någon sorts sanning eller svar i boken och som därför grips av ångest inför sin ambition. Vart är denna roman på väg? Vem är vem och vad är vad hos Nathalie Sarraute? Och vad finns bakom alla dessa anonyma röster som avlöser varandra?
Först en kort bakgrund. ”De gyllene frukterna” räknas till den franska nya romanens klassiker. För romanen, som publicerades första gången 1963, vann Nathalie Sarraute Prix international de littérature. I skaran av författare som skrev ”den nya franska romanen” på 1950-talet (Simon, Butor, Robbe-Grillet, Sarraute) gick Nathalie Sarraute, som de andra, sin egen väg. Men de delade sökandet bortom den traditionella epiken och en strävan att tänja och lufta språkets möjligheter och gränser. Sarrautes strävan att skildra ordlösa, bortomspråkliga ögonblick är i romanen ”De gyllene frukterna” lagd i öppen dag.
Diskussionen gäller om boken ”De gyllene frukterna” är en bra roman eller inte och de som uttalar sig är en grupp parisintellektuella. Så långt intrigen. Vi får som läsare av Sarrautes berömda roman inga ansikten, namn eller gester att tolka, klamra tag i. Inga förenklande och distanserande ”sa den eller den” av den typ som Sarraute skydde. Tvärtom fylls texten av oavslutade meningar, halvsagda sanningar (?), punkter som rinner ut i sanden. Samtalet som pågår på dessa sidor når inget resultat, åstadkommer vad man kan se inte den obligatoriska förändring av romanpersonerna eller av utgångspunkten som litteraturvetenskapen lärt oss att vänta oss hos en roman. Redan efter några sidor börjar jag förlora tålamodet. Sarrautes romanvärld är en värld på glid. Mellan skiftningar, galleribesök som mynnar ut i intet, metaforer, klingande ord som tystnar mitt i en rörelse mot något. Inget händer. Eller kanske, inser man efter ett tag. Sarraute utmanar sin läsare genom att röra sig mot områden bortom språket, redan det ett ångestfullt projekt. Att läsa ”De gyllene frukterna” är ett sätt att få syn på sin egen läsart. Men själv söker jag hos en roman både intrig, språk och undertext, inte som här vad som liknar undertext upphöjd till själva texten.
På 60-talet översattes ”De gyllene frukterna” till svenska av Lorenz von Numers. Att Modernista nu utger den i reviderad översättning av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen måste betraktas som lovvärt. Den nya franska romanen har ställts i skuggan. Men jag skulle inte rekommendera ”De gyllene frukterna” för någon, annat än som studium av en kort, vital epok i litteraturhistorien.
Mottagen: 5 oktober 2012
Anmäl textfel
