LitteraturMagazinets recension
av Ödmården, Nils Håkanson
Vattensjuk dystopi på krångligt språk
I en tid av ständiga klimathot är det föga förvånande att det skrivs dystopier från efter katastrofen. Här tar Nils Håkanson ut svängarna längs följdriktiga linjer i en farsartad och degenererad framtid. Våra ättlingar lever i ett söndertrasat stamsamhälle i fuktdrypande gruvschakt medan nederländska ockupanter tagit över det översvämmade landet.
Texten utgörs till största delen av "archifariens Kroniek" (arkivariens krönika) över stammens öden och äventyr i Ödmårdens bistra framtid, alltså det alltmer översvämmade norduppland. Berättelsens nav blir en nedstörtad rymdfarkost vars ”raktor” lovar torra hålor och elektriskt ljus i en hopplös tillvaro.
Berättaren går på i en mångordigt outsinlig svada, en tydlig röst ur en fjärran framtid. Vattnet stiger år för år, vilddjur, nedrigländare och tölpaner kringskär ödmårdarnas torftiga tillvaro allt snävare. Människorna är beredda att sätta sitt hopp till minsta löfte om trygghet – en stark hålfurste, offer till högre makter, ett märkligt fornfynd – men fruktar också förändring, särskilt om den kräver egen ansträngning. Värdet av ett människoliv är lågt och avtar med avståndet hemifrån.
Håkanson berättar på en rotvälsk blandning av sjuttonhundratalssvenska och stockholmsslang pepprat med nederländska låneord och förfallet nyspråk. Till en början är det svårtuggat och jag ställer mig frågan om den sökta effekten är värd besväret både för mig och författaren. Men så vänder Håkanson ut och in på frågan och gör språkvalet till en del av intrigen. Skickligt, tänkvärt, och kanske till och med försvarbart.
Med sin grovkorniga skröna och språkliga tröskel placerar sig Håkanson bortom målgruppen unga vuxna. Då kan han i stället tillåta sig att utveckla allvarligare teman och tankar, trots valet av genre som i dag annars marknadsförs hårt till yngre. Jag misstänker att Håkanson vill vara en varningsklocka för vad vi gör med vår jord och hur förtryck och auktoritetshyllande ideologi fungerar, direkt men även mer subtilt, till exempel genom språkutövning. Här utnyttjar Håkanson paralleller med den historiska ockupationen av Skåne på 1600-talet, då det danska landskapet försvenskades.
I grunden handlar ”Ödmården” om makt. Håkanson framhäver de små faktorer som kan avgöra hur makt utövas och erhålls när vi närmar oss botten av behovspyramiden. Han speglar hur vi även i dag kan frestas och förledas av skrämsel och stora ord.
Håkanson lyckas förmedla spänning och gestaltar figurer som jag lär känna och bryr mig om, även då de drar mot karikatyrer. Det finns en svart humor i skildringen av de förtryckta människorna, deras desperata strävan efter egenvärde och självrespekt. I själva verket är de helt utlämnade till sina egna nyckfulla härskare, den nederländska övermakten och naturens obevekligt utplånande styrka.
Sammanfattningsvis erkänner jag villigt att Håkanson är språkligt fyndig och bitvis filosofiskt tankeväckande i sin postapokalyptiska kortroman. Jag uppskattar att han avstår från uttryckliga förklaringar utan låter läsaren bilda sig en egen uppfattning mellan raderna. Jag föreställer mig till exempel att folkspillran i Ödmården någon gång förlorat sin vuxna befolkning och sin civilisation i ett slags ”Flugornas-herre”-töcken.
Jag hade stort nöje av att läsa ”Ödmården” men antar att boken inte är för alla. Som dystopi, postapokalyptisk skildring och språkexperiment finner den säkert sina läsare ändå. Och för mig som tidigare utlandssvensk i Nederländerna blir själva världsbygget ytterligare grädde på moset.
Mottagen: 3 mars 2017
Anmäl textfel
