Recension av Lyckliga i alla sina dagar, Nina Björk
Nina Björk får recensenten att drömma om en bättre värld
Återigen köper jag en av Nina Björks böcker, den senaste som heter ”Lyckliga i alla sina dagar". Hon har varit lite av min husgud de senaste åren eftersom jag har alltid har upplevt det som att hon kan sätta ord på mina tankar.
Den senaste tiden har dock min och Ninas relations förändrats något. Under några år som grön entreprenör med en dröm om att också bli en grön debattör är Nina inte längre bara en person som jag tycker är klok och beundrar. Jag har också börjat känna någonting annat, ett styng av avund. Tänk om jag vore som Nina Björk! Tänk om jag fick utrymme att skriva det som jag egentligen tycker (utan att linda in det i en säljande slöja)! Tänk om folk verkligen skulle vilja lyssna på mig!
Därför är det inte med samma oskuldsfulla iver som tidigare som jag kastar mig över boken. Jag får en bild framför mig av Nina Björk där hon sitter i sin vackra lägenhet och formulerar sina kloka tankar och vet att någon kommer att köpa hennes bok. Hon har passerat den magiska gränsen och blivit känd och etablerad. Men så börjar jag läsa och kapitulerar, för Nina skriver just om mig och min avundsjuka.
”Konkurrens är ju helt centralt i vårt samhälle. På hyllorna i varuhusen trängs varorna med varandra i evig tävlan; i skolan konkurrerar våra barn om de högsta betygen, i valen till universitet och högskolor konkurrerar de om utbildningsplatserna: på anställningsintervjuer konkurrerar de sökande med varandra: vid bostadsköp konkurrerar spekulanter; i den individuella löneförhandlingen konkurrerar de anställda (...) Konkurrens är vårt dagliga tillstånd.”
Självklart är jag inget undantag, inte miljörörelsen heller. Vi är också inordnade i konkurrenssamhället. Därför ordnar vi tävlingar där miljöengagerade personer konkurrerar med varandra, vi skapar oss profiler via sociala media för att som det heter ”nå fram”. Själv läste jag just boken ”Mediababe – 9 steg till spännande jobb och nya kunder” av Jacqueline Kothbauer för att lära mig hur jag skaffar mig ett medialt varumärke och läser hur mediapersoner som Blondinbella hittar på en identitet och spelar någon för att få uppmärksamhet. Och mycket av miljödebatten utspelar sig på samma arena, en arena där jaget är det viktigaste.
Vilken befrielse att läsa Nina Björks analys! Det som jag tidigare trott är min personliga avundsjuka, inte är personlig. Avundsjukan är strukturell och inbyggd i vårt samhälle. Och den färgar av sig på allt.
Den röda tråden i Nina Björks bok är utopin, det som Nina Björk definierar som idén om att ”den här världen är värd ett annat öde”. I motsats till utopin står drömmen om att jag är värd ett annat öde, en dröm som närs i allt från Disneyfilmer och självhjälpslitteratur till politiken. Genom att analysera allt från filmen Lejonkungen till Mona Sahlins avskedstal visar Nina Björk på detta som många av oss nog har känt på sig men inte kunnat sätta fingret på. Detta något som har sin grund i kapitalismen och liberalismen; att jag kan drömma och agera så att jag förändrar min egen position i samhället, samtidigt som samhällsordningen består. Fattiga fortsätter att vara fattiga och rika fortsätter att vara rika.
Fast detta agerande har ett pris. Den som ensam gör en klassresa uppåt eller på annat sätt förändrar sin position får använda armbågarna och konkurrera. Begrepp som empati och solidaritet blir ointressanta och samarbete är bara intressant om det gynnar mig: ”Whats in it for me?”. I politiken har detta tankesätt gjort att vi i Sverige har sagt farväl till det politiska. Partierna vänder sig till dem vars plånbok blir fetare om de röstar på ett visst parti. Rika förväntas inte längre rösta rött eftersom det inte gynnar dem ekonomiskt. Överhuvudtaget förväntas ingen rösta på ett parti som drömmer om en annan värld.
Till och med i kärlekslivet är det drömmen om ett annat jag som dominerar. Nina Björk analyserar flera böcker om familjeliv och skilsmässa som handlar om att göra individen mer autonom. Skilsmässan blir ett sådant medel. Feminismen handlar mer om att kvinnor ska arbeta och slippa vara med sina barn än om att män ska vilja vara hemma med barnen. Det är en sorts feminism som jag själv alltid känt mig främmande inför och en av orsakerna till att jag hade så svårt med boken ”Bitterfittan” av Maria Sveland är att både mamman och pappan till barnet hela tiden tävlar om att slippa vara med sitt barn. Själv ville jag inte åka ifrån mina barn när de var små, precis som Nina Björk ”föll jag i kärlek” med dem. Samtidigt som jag kunde känna mig ensam och vilsen som småbarnsmamma i en lägenhet utan socialt nätverk eftersom vårt liv är organiserat av och för lönearbete. När barnen skulle börja på dagis och grät varje morgon tänkte jag ibland att jag skulle vilja vara hemma mer med dem. Men det kändes omöjligt, vem skulle jag då vara och vilken skulle min identitet vara, hemmafru? Så istället bet jag ihop och gick iväg till jobbet.
Vad är då drivkraften bakom detta? Kapitalismen, som tjänar på fristående människor som behöver konsumera och därmed också arbeta mer. Men även den har sitt pris, kapitalismen behöver idag tre jordklot för att gå runt, vilket på sikt förstås inte är hållbart.
Jag kan som sagt inte annat än kapitulera igen för Nina Björks analyser. Just detta att hon bygger broar mellan det privata och det strukturella gör även mina egna mönster så tydliga. Och jag blir sugen på att förändra, inte minst mig själv. Istället för att jaga och tävla vill jag samarbeta och se andra människor. Men eftersom det inte bara handlar om mig utan också om något mycket större; ett globalt system, är det inte enkelt. Precis som med boken ”Fria själar”, där Nina Björk ställer liknande frågor men inte ger svaren, blir frågan återigen: Hur gör vi för att skapa en annan värld, en utopi där, som hon skriver, ”ingen är herre och ingen tjänare. Där ingen äger och ingen blir ägd. En värld där människan kan gå upprätt.”
Susanna Elfors
Mottagen: 14 november 2012
Anmäl textfel