Recension
av Enstörig, Nina Bouraoui
Berättelse med intellekt och känsla
Bland framstående kvinnliga författare med rötterna i Nordafrika är Nina Bouraoui en av de mest betydande. Hon lever i Frankrike och har en del av sitt ursprung i Algeriet där många av hennes berättelser utspelar sig. "Enstörig" är hennes senaste bok och handlar om 14-åriga Alya som är på väg in i vuxenlivet samtidigt som 1970-talet tar slut.
Ordrikedomen och flödet i Bouraouis berättande är alldeles överväldigande. Det är med ett porlande språk som hon låter Alya berätta sin historia som är fylld av metaforer, fantasirika skildringar av olika möten och djupsinniga reflektioner. Det är en berättarglädje som känns igen från andra författare med liknande bakgrund; Assia Djebar m.fl. Trots att miljöerna inte är helt bekanta för en nordeuropé är det mycket igenkänning i de allmänmänskliga frågor som tas upp.
Alya lever med saknaden efter vännen Sami som av oklar anledning är spårlöst försvunnen. Hon försöker få rätsida på hur livet och allting hänger ihop. Det är en vetgirig tonåring som vill få kunskap om människan, kärleken och universum. Religionen är en ständig realitet som hon bryter mot vetenskapliga förklaringar för att hitta sin egen teori om vad Guds och naturens lagar innebär. I allt försöker hon hitta sammanhang, i språket, i tiden, i mänskliga relationer och så vidare. Hennes kropp är också stadd i förändring och även om förhållandet till Sami var mest platoniskt upplever hon en längtan som hon förknippar med honom, men som istället riktas mot den äldre grannen.
Berättelsen präglas av såväl intellekt som av känsla, i meningar som sköljer som svallvågor över läsaren. Ett exempel på en sådan mening är när Alya försöker identifiera sammanhangen och komma fram till hur man uppnår lycka. Håll andan nu för här följer stora tankar och känslor:
”Bostadens park och alla barnen som vimlar omkring som små utbytbara spelbrickor, som har mitt ansikte och kanske mina drömmar, när jag tittar på mina föräldrar, mamma som gör i ordning frukost åt mig på morgonen, pappa som klär på sig framför badrumsspegeln, min syster som sjunger i bandspelarmikrofonen och drömmer om kabaré, mig själv, framför fönstret som skiljer mig från Mitidjaslätten, och sedan alla andra, dem som jag inte känner och som utgör Jorden och som ger mig svindel eftersom jag inte vet om jag en dag kommer att lyckas hitta min plats, inte röra mig mer, inte ställa mig fler frågor, för jag säger inom mig att lyckan tar sin början när man slutar fundera, när allt kommer till ro i en, när man inte längre känner behov av att skapa samband mellan saker och ting för att hitta en mening med livet, när man med rätta har ett mål och en mening, och låter sig föras med av strömmen som en fisk bland andra fiskar; själv skulle jag vilja att mitt liv blev sådant, jag skulle vilja ha ett fiskliv, jag skulle vilja följa med strömmen, med vinden, jag skulle vilja vara en av tusentals fiskar, och stiga upp mot världens ljus.”
När meningar som denna fogas ihop med varandra blir det till ett pärlband av bilder som gör "Enstörig" till en vacker och tänkvärd läsupplevelse.
Mottagen: 26 september 2012
Anmäl textfel
