LitteraturMagazinets recension
av Jakobsböckerna, Olga Tokarczuk
Mystik, karisma och vardag i en salig röra
När Olga Tokarczuk ger sig i kast med att skildra ett utsnitt av Polens historia plockar hon i maklig takt upp tråd för tråd ur härvan mellan pärmarna och lyckas med konststycket att väva bilder genom en imponerande snörlek. Efter dryga tusen sidor är alla stumparna utredda, uppnystade och jag kan belåten lägga boken ifrån mig.
Olga Tokarczuk tecknar med säker hand scener från sjuttonhundratalets Polen och länderna som gränsar därtill. Hon fångar tiden och dess gång, från barocken in i upplysningen, allt medan hon följer berättelsen om Jakob Frank och hans märkliga rörelse av till kristendomen förment omvända judar. I själva verket står sekten för en sammansnodd version av de tre världsreligionerna, där inga lagar längre gäller och vedertagna normer och tabun måste brytas.
Tokarczuk bjuder på en överväldigande exposé av platser, människor, kulturer, idéer, skick och oskick. Högstämd mystik, vulgära profaniteter och vardagliga bestyr blandar sig tätt, tätt i Jakob Franks sekt. Berättelsen tar sin början bland de avfälliga judar i mitten av sjuttonhundratalet som menar att Messias redan kommit. Den kulturen blir grogrund för Jakob Franks förkunnelse, där han rör sig mellan Polen, Valakiet, Balkan, Turkiet, Mähren och Tyskland. Obönhörligt räknar berättelsen ned (sidnumreringen är omvänd!) till dess naturliga slut och coda, med Jakobs död och hans efterföljares vidare öden.
Genomgående uppehåller sig Tokarczuk vid den karismatiske ledaren, hans makt och vilja med sin rörelse, från ungdomlig yra över kraftdagarnas vittomfattande visioner och försök till protokommunistiskt sexuellt frigjort idealsamhälle till ålderdomens fastklamrande vid inflytande och status. Det är sektmedlemmarnas interna motsättningar och rörelsens verkan på sin omvärld som utgör berättelsens motor.
Den märkvärdiga historien pusslas ihop genom många olika personers brev och berättelser. Ofta tar Tokarczuk små språng i tidsflödet – någon händelse sammanfattas i ett par rader, sedan följer det detaljerade förloppet något avsnitt senare. Förutom de olika texttyperna – brev, krönikor, nära-döden-syner och återberättelser – ackompanjerar Tokarczuk sin komposition med illustrationer: titelblad, kabbalistiska scheman, latinska läroblad, träsnitt, kopparstick, kartor och porträtt.
Jag anar Tokarczuks porträtt av sitt eget värv i prästen Chmielowski och poeten Elżbieta Drużbacka, där den förste ”ger kvintessensen av några hundra författare som jag själv läst från pärm till pärm” och den andra ”fullkomligt fri i det Du skriver ... öser ur fantasin och hjärtat”. Romanen bygger på djuplodande efterforskningar och historiska dokument, men hålls naturligtvis samman av en sprudlande fantasi och detaljrikedom.
Tokarczuk sätter Polen i fokus för sin blick och vänder sig effektivt emot bilden av östra Europa som en utkant. Visst finns här gränsland till det orientala och visst utgör själva gränsöverskridandet en förutsättning för hela bokens handling, men precis som dess huvudpersoner betraktar författaren Polen som händelsernas centrum. Gränserna och kulturmötena blir till en smältdegel som formar romanens myller av människor och intriger.
Utöver de geografiska och kulturella gränserna levandegör Tokarczuk övergången från barockens tankevärld till upplysningens tidevarv. Där den barocka människan lätt passar in teser och världsbyggen till enstaka iakttagelser eller upplevelser, kräver upplysningen något mer. Men, som Jakobs levnadstecknare Nachman konstaterar: upplysning leder ofrånkomligt till en baksida i skugga. Tokarczuks mästerverk består i att ur dunklet lyfta en färgsprakande bild av en svunnen tid, och göra den relevant för oss i dag.
Mottagen: 11 december 2019
Anmäl textfel
