Johan Unenge om barns läsning
"Ge barnen det utrymme de förtjänar på landets bibliotek"
Biblioteken väljer kategoriskt att förbise vilka som är deras storkunder. Barn- och ungdomar lånar i särklass mest böcker på landets bibliotek – men utrymmet de får är ofta minimalt. Ge barn- och ungdomsböckerna halva ytan på landets bibliotek! Det skriver författaren Johan Unenge som var Sveriges läsambassadör 2011-2013.
Mantrat att "barn inte läser" upprepas som en malande kör på bokmässan i Göteborg i slutet av september. När jag för två år sedan fick uppdraget som Sveriges första läsambassadör lät det inte riktigt så. Sedan dess har ännu mer nedslående statistik övertygat så gott som alla om att Nåt Måste Göras. Att Läsambassadörsprojektet permanentas är ett tecken på det. Martin Widmarks " en läsande klass" ett annat. Petter pratar läsning. Yohio äcklas av barn dåliga stavning. Det är inte min förtjänst men villigheten att ta itu är större än någonsin. De politiska partierna tävlar att vara mest bekymrade över utvecklingen.
De flesta är också överens om bibliotekens nyckelroll. Framför allt när skolbibliotekslagen verkligen tas på allvar och rektorerna inser att kompetent personal skulle förbättra, inte fördyra. Ingen skulle drömma om att släppa loss eleverna i kemisalen eller ens gymnastiken utan vägledning. Folkbiblioteket är i alla fall bemannat. Även om specialisterna på barn och ungdomslitteratur alltid ska betraktas som tillgängliga även för vuxenavdelningen.
När jag varje år får ta del av Författarfondens statistik över bibliotekslån blir jag alltid lika brydd. Att barn inte läser, avspeglas inte riktigt i den där listan med 200 namn. Jag tror att de 40 översta, dvs de 40 mest lånade författarna i Sverige, så gott som uteslutande är barn och ungdomsboksförfattare. Det är Martin Widmark, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och hela gänget. Jag är själv med på ett hörn. Först neråt 45 känner man igen de där som i alla andra sammanhang beskrivs som del av det svenska deckarundret eller är stammisar i Babel.
Det är svårt att få bort den där listan från näthinnan när man besöker ett vanligt folkbibliotek. Jag kan inte låta bli att fundera över några storleksförhållanden. Även de modernaste bibliotekspalats, som finns lite här och var i Sverige, har det gemensamt med de muggiga – att det vimlar av vuxenböcker. Fackböcker, romaner, tidskrifter. Poesi, På andra språk. Allt det är såklart bra. Ingår i kraven från huvudmannen. Demokrati och allt det där.
Men om det nu är så viktigt med barnen och deras läsning – varför får deras böcker trängas på en tiondel av ytan? De är ju storkunderna. Hade det varit ICA hade det varit konkurs direkt. Att svika de där som år efter år återkommer och på många sätt är de mest tacksamma. Och inte minst, de där som senare ska bli läsare som lånar på vuxenavdelningen.
En större yta skulle föra med sig en rad finesser. Alla som minns hur det var att vara tonåring inser att förödmjukelsen att buntas ihop med femåringar inte främjar besökslusten på folkbiblioteket. Det kan till och med kännas tveksamt at buntas ihop med 12-åringar. Och 16-åringarna vill ju inte buntas ihop med 14-åringarna. Risken att en tonåring slår huvudet i en pappfigur med Alfons är överhängande. Sviterna av en sådan närkontakt kan vara svåra att reparera. Barn och unga är inte en besöksgrupp utan tio. Minst.
En 40-åring känner inte samma olust att möta en 43-åring. Det är de unga som behöver yta. Inte bara för att böckerna ska få breda ut sig åldersmässigt. Platsen kan fyllas med allt annat som unga människor idag kräver i alla andra sammanhang. Datorer, musik. pingis, skateboard, workshops. Inte i en liten hörna utan överallt.
Och är det något det ropats efter betydligt längre än den yrvakna läspaniken så är det bristen på lokaler där unga människor kan samlas. Biblioteket skulle kunna vara den platsen. Inte som idag- en yta som till generande stor del är avsedd för vuxna. Och som så generande tydligt efterfrågas av barn. Jag tror på 50/50. Och jag tror på win-win.
Anmäl textfel
