LitteraturMagazinets recension
av Tackla hatet, Ordfront Förlag
Ny bok om näthat engagerar och ger lösningar
I sin nya bok "Tackla hatet: Om näthat, hot – och hur du skyddar dig" undersöker journalisten Rebecka Bohlin ett fenomen som visserligen inte är nytt, men som på senare tid blivit alltmer aktuellt.
"Man lär sig leva med rädslan", säger Lydia Cacho, som är kvinnojoursaktivist och journalist i Mexiko, ett av de länder i världen där det är farligast att vara reporter. Där människor kidnappas och mördas på grund av det de skriver om. Hon har upprepade gånger blivit utsatt för mordhot och trakasserier, men har inte låtit sig nedslås, även om vardagen som hotad är tuff.
Sverige, år 2011. Martin Klepke är politisk redaktör för dåvarande LO-tidningen. En morgon hittar han en väska på golvet i sin friggebod, en väska som visar sig innehålla en bomb. Den är visserligen inte apterad, men utgör ändå ett tillräckligt allvarligt hot för att polisen ska göra bedömningen att han måste gå under jorden.
Lydia Cacho och Martin Klepke har en sak gemensamt. Deras ord upprör vissa, så pass mycket att de går från ord till handling. Journalisten Rebecka Bohlins nya bok "Tackla hatet: Om näthat, hot – och hur du skyddar dig" handlar om just detta. Om de som värnar om yttrandefriheten, och om de som vill inskränka den.
När jag börjar skriva denna text känner mitt ordbehandlingsprogram inte igen ordet "näthat". Kanske säger det något. För även om fenomenet inte är nytt, är det egentligen först på senare tid det har börjat talas om det. Många minns nog TV 3:s program Trolljägarna, där Robert Aschberg sökte upp personer som skrivit hotfulla och hatiska kommentarer på nätet, för att ställa dem mot väggen. Och i Uppdrag granskning berättade för ett par år sedan ett antal kända kvinnor om det hat de utstår dagligen, för att de är kvinnor i offentligheten.
Att det formas ett begrepp som leder till en debatt är viktigt. Näthat är inte bara brottsligt, utan kan också få enorma konsekvenser för den som drabbas. En växande del av befolkningen lever stora delar av sina liv på nätet. Ändå är det ett område där polisen många gånger står handfallna, menar Rebecka Bohlin, och efterlyser större kunskap och bättre beredskap kring den typen av brott. För troligtvis har vi bara sett början.
Förr var hataren tvungen att skriva ett brev, köpa ett frimärke och lägga brevet på lådan. Men internet har möjliggjort att det numera är så mycket lättare att handla i affekt. Skriva först, tänka sedan. Eller inte tänka alls. Slänga ut sitt hat i ett kommentarsfält, i ett mejl till en skribent eller på ett forum, och inte inse att det finns en mottagare. Och ibland kan den insikten räcka. Om personen i fråga förstår att orden sårar, till och med skrämmer, kan beteendet upphöra. Men det är inte alltid fullt så enkelt.
Rebecka Bohlin har intervjuat människor, både i Sverige och i andra länder, som blivit utsatta för både näthat och fysiska hot. Alexandra Pascalidou, tidskriften Expos chefredaktör Daniel Poohl, Anna-Klara Bratt, som är chefredaktör på nättidningen Feministiskt Perspektiv, för att nämna några. Boken är full av människor som kan berätta. Rebecka Bohlin frågar om deras strategier för att tackla de hotfulla mejlen, rädslan som formar varje del av dem, gör att de förändrar sitt sätt att leva. Hon imponeras av deras drivkraft att fortsätta vara verksamma som journalister. För att de tror på det fria ordet, på demokratins värde, på allas lika rättigheter. Och det är svårt att inte imponeras. Av Lydia Cacho, av Martin Klepke, och alla de andra. Men egentligen är det de gör så självklart. För om ingen längre vågar stå upp finns snart ingen frihet att försvara. Det är viktigt att komma ihåg, och det är också det samlade intryck Rebecka Bohlin har efter sina möten med människor som utsätts för näthat. Att de inte ger upp. För de flesta finns inte ens det alternativet. Så länge det finns människor som hatar finns det all anledning att fortsätta skriva.
I boken beskrivs också problematiken i ett framväxande medielandskap där nedskärningar hos de stora medierna ger frilansjournalister möjligheten att sälja in reportage från högriskområden i utlandet. För att sedan inte har råd med den säkerhetsutrustning som skulle behövas, och som hade bekostats av arbetsgivaren om skribenten hade haft fast anställning. Och vi behöver de reportagen. Vi behöver få höra berättelserna från de områden där det är som farligast att leva. Om ingen längre åker dit, om historierna inte når ut, har vi ett problem.
Föga förvånande är det de som står upp för allas lika värde som drabbas hårdast av näthat. Feminister, antirasister, de som bevakar högerextrema grupper. Att vara homosexuell är en risk. Eller rasifierad, eller för den delen kvinna. Ju fler diskrimineringsgrunder du omfattas av desto större risk att du drabbas av näthat. Det kan verka nedslående, men en medvetenhet kring det kan också göra det lättare att hitta metoder att tackla hatet. Och Rebecka Bohlin ger många exempel på metoder. Rent konkreta, hur man bäst förbereder sig för en livshotande situation till exempel. Att journalister går kurser där rollspelsövningar och iscensättningar av exempelvis en kidnappning ingår, kan tyckas absurt. Men faktum är att ju bättre förberedd du är desto större chans att du klarar dig helskinnad vid skarpt läge.
"Tackla hatet" är en bok som upprör och stundtals gör en nedslagen. Men det är också en bok som engagerar och ger lösningar. Exempelvis föreslås att tidningarnas kommentarsfält borde lyftas in under ett ansvarigt utgivarskap, något som ofta inte är fallet idag. Även om det kan tyckas hopplöst svårt att få bukt med de som hatar finns mycket att göra, och Rebecka Bohlin är noga med att ta fasta på just lösningarna, metoderna och strategierna. Och det är också därför man orkar läsa boken. För att det finns hopp. För att det finns enormt många människor som inte ger vika, som kämpar varje dag för att försvara det fria ordet.
Näthat är ett demokratiproblem. Om rädslan att bli utsatt hindrar endast en person från att uttrycka sin åsikt, är det ytterst problematiskt. Men enskilda personer kan göra mycket. Alltid anmäla hot och hat, till exempel. Medieredaktionerna har också en stor makt, och medierepresentationen är fortfarande alltför homogen, vilket skapar en situation där den som avviker lätt blir en måltavla. Det första steget är därför att bli medveten om vilka stereotyper man reproducerar. Redaktionerna måste verka för en trygg arbetsplats där de som skriver, oavsett om de är fast anställda eller frilansar, alltid skyddas och backas upp. För de kommer utan tvekan att fortsätta skriva.
Mottagen: 1 mars 2016
Anmäl textfel
