LitteraturMagazinets recension
av Fjärilsvägen, Patrik Lundberg
Roman med ett ärende
Patrik Lundberg, journalist och författare, har kommit ut med en liten bok om sin mor. “Fjärilsvägen” är titeln och den adress han växte upp på i Sölvesborg. Hans känslosamma sommarprat handlade också om Ingrid Birgitta Lundberg som dog i svår misär bara 67 år gammal.
Berättelsen ges ut under genren roman. Men det finns ett ärende med den som närmar sig en sociologisk rapport. Författaren vill att det personliga ska läsas i ett större sammanhang: en ensamstående och lågutbildad mors utsatta situation. Där har jag lite svårt att följa honom.
Fadern var heltidsanställd ombudsman i LO. Modern arbetade på Försäkringskassan. Hon var också socialdemokrat. De byggde sin villa i mexitegel själva med hjälp av morfadern. Eftersom de inte kunde få egna biologiska barn adopterade de Patrik och hans lillasyster från Sydkorea.
Föräldrarna tyckte om att bjuda in till fest, och det fattades inte alkohol. De brände sprit och framställde vin själva. Fadern var ofta bortrest i sitt arbete på konferenser. Det visade sig också att han hade en älskarinna. Så fort Birgitta fick reda på det av en av makens kolleger begärde hon skilsmässa. Hon fick vårdnaden, och mannen betalade underhåll enligt plan.
När barnen var små hade hon gått ner i halvtid. Det blev förstås besvärligt med ekonomin när hon var ensam och dessutom köpte ut mannen ur huset. Men efter en tid fick hon tillbaka sin heltid. Familjens ekonomi hade varit bra när de var två om den. De började tidigt spara i fonder till barnen. Att vara ensam är naturligtvis svårare. Birgitta fick ta av barnens fonder. Hon fick också bidrag av sina föräldrar.
Modern Birgitta ska alltså representera en ensamstående och lågutbildad kvinna. Lågutbildad vill jag säga något om. Hon hade inte tagit studenten men utbildat sig till kontorist. Hon arbetade som handläggare på Försäkringskassan, står det på ett ställe i boken. Det är vad jag vet en tjänst som även akademiker kan ha. Det är inget yrke som man sliter ut sin kropp i.
Patriks mor var alkoholist och gick ner sig ordentligt i sitt drickande. Det eskalerade i umgänget med två män. Den andra gifte hon sig med. Det var alkoholen som bröt ner hennes kropp och gjorde henne till sjukpensionär. Sorgligt var att ingen kunde förmå henne att söka hjälp.
Patrik Lundberg förtiger inte det. Men han vill inte att hon bara ska vara alkoholist i andras ögon. Han vill visa att hon hade egna intressen och att hon var engagerad i sina barns utveckling. Hans modersporträtt är kärleksfullt. Det räcker gott så.
“Fjärilsvägen” innehåller också den klassresa som Patrik menar att han gjort. Han ville bli journalist, utbildade sig, men det var svårt att få de första vikariaten på lokaltidningen. Han menar att det berodde på bristande kontakter. Men återigen var det nog skilsmässan som hade ställt till det och att han inte träffade sin far. En ombudsman i LO borde kunnat hjälpa sin son.
I en tidning går Patrik Lundberg själv in i en diskussion huruvida han av de intellektuella betraktas som naturbarn, han som inte var född in i kulturen. Och är han mindre konstnär om han skriver självbiografiskt? Det tycker jag framstår som onödigt egocentriskt. Han går till och med in i något slags självförsvar och berättar hur medvetet han lade upp dramatiken i sommarprogrammet.
Jag har lite svårt att förhålla mig till “Fjärilsvägen”. Boken framstår, fast välskriven, som ett referat av mammans liv. Det ackompanjeras av tidsmarkörer som Elvis och annan musik hon tyckte om, dessutom av den politiska utvecklingen i Sverige. Men den innehåller inga analyser. Om man inte vill kalla de sista sidorna för det, där Patrik Lundberg gör modern till ett offer för alliansens politik. Det är en tunn liten bok som mest rör sig på ytan.
Mottagen: 27 september 2020
Anmäl textfel
