Recension
av Åren i Paris, Paula McClain
Närgången skildring av Hemingways fru i Paris
Paula McLains roman om Ernest Hemingways första fru, Hadley, har en alldeles egen ton.
Jag känner mig som läsare av Hadleys brev till mig, eller kanske av hennes dagbok. De hundratals brev och alla de biografiska fakta som McLain säger sig ha plöjt, har inte hindrat den konstnärliga friheten. Det flödar. Gnistorna och friktionerna i äktenskapet blir romanens peripetier.
Originalets titel, ”The Paris Wife”, speglar på ett tydligare sätt den passus som Hadley tycks utgöra i Ernest Hemingways liv. Läsaren vet redan att det kommer att gå hejdlöst utför med relationen, men McLain lyckas ändå få mig med på den resa äktenskapet kom att innebära, från den första förälskelsens brevväxling, till Paris, där Hemingway börjar etablera sig som författare, knyta kontakter med Gertrude Stein och Ezra Pound och andra, samtidigt som ensamma Hadley, hemmafrun, blir allt mer beroende av honom. Ett förhållande som snart skapar spänningar, eftersom Ernest då och då reser bort på reporteruppdrag för olika tidskrifter.
Med precision och känsla skildrar McLain mellankrigstidens Paris, så att jag tycker mig befinna mig i deras omoderna lägenhet vid sågverket, sitta med i cigarettröken på kaféerna där paret Hemingway regelbundet dricker sig berusade. Och det är svårt att inte vidröras av förtvivlan när äktenskapet, som de trott på men ändå kanske någonstans betvivlat, sakta krasar sönder under deras val.
Romanen, skriven i jagform ur Hadleys synvinkel, ger ett fascinerande porträtt av Hemingway. De facto så fascinerande att jag bara vill lägga ifrån mig boken och plocka upp vad som helst av honom. Han utgör romanens epicentrum och ger den dess sprängkraft.
Utan att ge mig in i diskussionen kring fiktion kontra roman, eller fiktion fusionerad med roman, kan konstateras att Ernest Hemingway lätt kommer att utgöra en starkare intressepunkt för läsaren än vad Hadley gör i den här romanen. Han är skaparanden, hon kvinnan som saknar egna projekt och passioner tills hon blir gravid. I sitt efterord slår Paula McLain fast att hon varit noga med biografiska detaljer, men ändå står för epitetet roman. I denna fria, men biografiskt trogna, fantasi om Hadleys och Hemingways äktenskap är det nog berömvärt att McLain lyckats så väl som hon gjort med Hadley. Hon blir verkligt levande, en trovärdig röst och en stark kvinnogestalt.
Den som läst en eller två centrala titlar av Hemingway kan känna igen scener och situationer i den här romanen. Hästkapplöpningen finns med, tjurfäktningen, det älskande paret vid brasan som väntar barn. Eller för den delen få tillgång till nycklar till Hemingways skrivande. Romanen fungerar som en trigger för att läsa mer Hemingway och är annars en perfekt introduktion till hans författarskap.
Mottagen: 20 mars 2013
Anmäl textfel
