LitteraturMagazinets recension
av 1915 Stridens skönhet och sorg : Första världskrigets andra år i 108 korta, Peter Englund
Ny och spännande form för historiskt berättande
I del två av Peter Englunds serie "Stridens skönhet och sorg" får vi återigen följa vanliga människor under första världskriget. Ibland känns det som man är mitt i en roman. Fast alltihop är sant.
Den 28 juli 2014 var det hundra år sedan första världskriget bröt ut, utlöst av mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo en månad tidigare. I samband med hundraårsjubileet kom Peter Englund med första delen i sin skildring av kriget, ”Stridens skönhet och sorg 1914”. Han kommer nu att släppa en bok om året som behandlar varje år av kriget i tur ordning. Nu handlar det alltså om 1915.
Herbert Sulzbach befinner sig i ett skyddsrum under jorden vid de tyska linjerna. Det är i mitten av augusti 1915 och mörkret har just fallit. En äldre soldat kommer in. Han säger att ”fransmannen där borta sjunger mycket vackert igen”.
De går tillsammans upp i skyttegraven. Där står redan tyska soldater och lyssnar tyst och stilla på sången i fjärran. Det är en stjärnklar natt. Från de franska skyttegravarna hörs en vacker tenorstämma sjunga en aria ur Rigoletto av Verdi. När sången är slut applåderar de tyska soldaterna intensivt.
Snart är det dags att gå till sängs. Och imorgon fortsätter kriget. Då ska de tillbaka till att skjuta på varandra igen.
I ”Stridens skönhet och sorg” får vi följa första världskriget dag för dag och år för år ur ett trettiotal olika människors perspektiv. De är människor av olika nationaliteter, åldrar, klass, kön och yrken.
Englund har velat skilja inte ”vad” andra världskriget var, utan ”hur” det var. Allt är hämtat ur krigsdagböcker. Från vanliga människor, men även från mer kända dagboksförande kulturpersonligheter från tiden såsom författarna Franz Kafka och Robert Musil, och målaren och dramatikern Oskar Kokoschka. Det är en både ny och spännande form för historiskt berättande som Englund här har använt sig av.
Genom dessa dagboksanteckningar får vi dag för dag ta del av folks göromål, men också av deras drömmar, tankar och känslor kring kanske den mest extrema tillvaro man kan befinna sig i. Kriget påverkade alla. Deltog man inte själv drabbades man istället av matbrist, bombningar eller ockupation. Inte minst var man tvungen att vinka hej då till släkt och vänner som kanske aldrig mer skulle komma tillbaka igen.
I ”Stridens skönhet och sorg 1915” får vi vara med om skräckinjagande scener som när Rafael de Nogales bevittnar en otrolig hög av döda, blödande människor, vars ögon pickas av gamar, i staden Sairt. Den kristna befolkningen har i den turkiska staden just blivit utsatt för ett organiserat folkmord. Men även om stunder av mänsklighet som i den redan nämnda scenen där de tyska soldaterna från en skyttegrav applåderar en fransk soldat i en annan skyttegrav. Och allt är sant.
Vi får ta del av hopp, längtan efter hjältedåd, familjer som splittras och slås i bitar och fascination över ny teknologi som aeroplan och zeppelinare. Även den stora illusionen att kriget snart kommer att vara över; i själva verket har det ju bara börjat. (”La grande illusion” är även namnet på en film av Jean Renoir från 1937 som skildrar hur några franska soldater blir tagna som krigsfångar av tyskarna under samma krig.)
”Stridens skönhet och sorg 1915” är en mäktig läsning. Det är en kollektivdagbok som i tema och stil ibland inte är långt borta från kollektivromanen och andra storslagna krigsskildringar i stil med Leo Tolstojs ”Krig och fred”.
Men en ganska omsorgsfull notapparat och en del tekniska redogörelser påminner en med jämna mellanrum ändå om att det här faktiskt är fakta och inte fiktion.
Mottagen: 23 februari 2015
Anmäl textfel
