LitteraturMagazinets recension
av Ska vi va?, Pija Lindenbaum
Lindenbaum inbjuder till samtal om vänskap
Flisan är hemma och klipper med sin nya sax. Det är det hon vill göra och hon vill göra det ensam. Men så kommer Berit. Flera gånger kommer Berit och frågar "Ska vi va?".
Flisan hittar på ursäkter för att slippa och smäller igen dörren men då släpper mamma in Berit som stolt berättar att hon aldrig behöver gå hem. Men nästa dag är inte saxen lika rolig längre och Flisan går ut för att leta rätt på Berit.
Det är lätt att känna igen sig i båda barnen. Att som Flisan vilja vara själv ibland men inte få vara i fred – och hur svårt det är att säga det på ett bra sätt. Och att vara Berit, som vill så mycket och inte verkar förstå, men inte heller ger upp. Det är precis så här det funkar i växelspelet mellan barn och det är fångat på pricken av Lindenbaum i barnens ansiktsuttryck och kroppshållning.
Det ligger nära till hands att tro att Berit inte kommer att vilja leka med Flisan nu och att hon därmed får lära sig en läxa i hur man beter sig för att få behålla sina kompisar. Men så funkar inte Berit. Precis som många små barn är hon inte långsint utan här och nu och de leker som om inget hade hänt. Och det är just detta som gör att man kan diskutera boken hur mycket som helst med barn. Det är inget enkelt och definitivt slut, det är inte en bok man bara lägger ifrån sig. Istället väcker den tankar. Tänk om Berit gjort så istället? Eller så här? Hur känner du när någon säger så? Varför gjorde Flisan så? Vad hade du gjort? Och så läser man igen och känner efter och bearbetar scenarion, verkliga såväl som fiktiva. Det är precis så böcker ska användas. Införlivas.
Jag och barnen älskar i princip allt som Pija Lindenbaum gör och jag vill älska även den här boken men lyckas inte riktigt. Den är lite för spretig, det är för många omtag och vägen fram till vändpunkten där Flisan tröttnar på saxen blir för lång. Situationerna där hon försöker bli av med Berit är aningen för många och man känner att man inte kommer någonvart i just den delen av berättelsen. Men jag vill gärna träffa Flisan och Berit igen – många gånger. De är oss redan lika kära som både Gittan, Kenta och Åke.
Erika Wallman
Mottagen: 22 oktober 2013
Läs mer ...
Anmäl textfel
