LitteraturMagazinets recension
av Undret, R. J. Palacio
Starkt om utsatthet trots klyschor
"Undret" är en stark berättelse om utsatthet, mobbning, vänskap och värme. Den väcker frågor om både utseende och normalitet, men ibland blir det både överdrivet och klyschigt.
August Pullman känner sig som vilken tioåring som helst. Tyvärr är han ensam om att tycka det. Läkarna säger att det är ett under att August ens överlevde födseln, och efter många operationer har han ändå ett deformerat ansikte. När han för första gången ska börja skolan är han livrädd för vad alla ska säga. August kan inte ens gå utanför huset utan att alla stirrar. Hur kan man känna sig normal när alla tycker att man är ett missfoster? Hur står man ut när alla pratar bakom ens rygg, till och med ens vänner?
Det här är en väldigt stark berättelse med känslor av både utsatthet och värme. Den handlar om att vara tio år, att vara en vän och samtidigt bry sig om vad alla ska tycka om en, om mobbning och om föräldrar som gör allt för sina barn. Den handlar också om acceptans. Att vara tio år och veta att ansiktet kommer vara deformerat hela livet. Att det aldrig kommer gå att ändra på.
Till en början får vi bara berättelsen ur Augusts perspektiv, men sedan får vi följa bland annat hans syster Olivia, vänner och andra runtomkring August. Först då blir boken mer komplex och därmed mycket bättre. Det är starkt att få August upplevelse av de ständiga blickarna, för att sedan få Olivias tankar kring att vara barnet som aldrig får klaga eller ta plats. August som alltid har det värre, inte kan hon ta mycket tid och energi från föräldrarna, hon också? Olivias känsla av frustration är också något som gestaltas på ett trovärdigt sätt. Ena sekunden beskyddande och full av ömhet inför sin lillebror, och andra sekunden arg över att allt måste handla om honom.
Boken väcker mycket tankar om utseende och hur viktigt det kan vara. August har, förutom nedsatt hörsel, inga egentliga svårigheter. Han är både smart och rolig. Han fungerar precis som alla andra, och ändå blir utseendet ett handikapp eftersom omgivningen reagerar på det. Det får mig att tänka på hur mycket vikt vi lägger vid utseende och normalitet. Just därför blir också ansiktet en väldigt utsatt del av kroppen, vilket gestaltas på ett starkt sätt i boken.
På vissa ställen blir de starka känslorna dock lite väl tillrättalagda. Det känns som att det ska vara ett positivt budskap, en feel good-känsla, men istället känns det överdrivet. Som i kärleksfilmer när paret återförenas på flygplatsen och alla klappar händerna. Något annat jag hakar upp mig på är vissa ord som inte heller känns naturliga. Mamman som envisas med att säga ”raring” till August, eller uttryck som ”gode tid”. Detta handlar säkerligen mer om översättningen där jag tror man hade tjänat på att ha ett mer modernt och naturligt språk.
Slutligen fastnar jag verkligen för bokomslaget vilket känns både stilrent och unikt. Jag tror också att det kan tilltala en bred publik. Det är nämligen det fina med den här boken – den känns inte åldersbunden. Den skulle mycket väl kunna läsas av ungdomar som vuxna. Inte bara tack vare språket och tilltalet, men också för att ämnena boken tar upp rör alla åldersgrupper.
Mottagen: 25 mars 2013
Anmäl textfel
