Recension
av Glashuset, Rachel Caine
Äntligen lite riktiga vampyrer
Sextonåriga Claire har lyckats övertala sina föräldrar att plugga på universitetet i Morganville. Hon vill verkligen bevisa för dem att hon klarar av det, men allt börjar tråkigt när hon råkar stöta sig med skolans "drottning". För att fly undan mobbing, misshandel och till och med dödshot flyttar hon in hos Eve, Shane och Michael. De berättar om någon som hotar henne ännu mer; Vampyrerna som styr Morganville. Och de vill ha Claire.
Ska jag vara ärlig? Heeeeelt, helt ärlig? Det som fick mig att vilja läsa de här böckerna var... tamtaram: Kanten, sidkanten, inte ryggen utan alla andra kanter, är svarta. Och det är så snyyyyyyyyggt!
Nu ska jag sluta vara ytlig och lite fånig och fokusera på innehållet istället. För det här är verkligen mer än bara en cool utsida.
Varje gång jag börjar läsa en vampyrbok slår jag på skepticism-glasögonen. Det är något jag kallar för Twilight-syndromet. Twilight har nämligen fått mig att tycka att vampyrer är skittråkiga. Jag överdriver inte. Vampyrerna i Twilight är mesar som varken är onda eller äter människor. Dessutom glittrar de i solskenet. Hur fånigt är det inte? Nej, vampyrer ska vara ONDA. Jag avstår hellre från egenskaper som snabbhet och extrem styrka för att ge plats åt ONDSKAN. Det är de två viktigaste sakerna med vampyrer: De är onda och de äter människor. Sen ska de vara extremt charmiga och förföra unga tjejer som de sedan kan äta upp. Precis så. Alternativt ha någon konstig dragningskraft som gör att de snärjer vanliga människor och sen kan äta upp dem. Vampyrer ska se sig själv som förmer än människorna, och därför blir de INTE vän med människor, och absolut inte KÄRA i dem.
Vampyrerna i den här boken får.... GODKÄNT. Det här är vampyrer fo' real.
Vidare så gillar jag berättelsen. Den står aldrig still. Det blir aldrig tråkigt. Den är rejält spännande dessutom. Språket är enkelt. Det bär berättelsen, men man tänker inte nämnvärt på det. Sidorna bara flyger förbi, och vips så har man läst jättelångt.
Claire har det där som som gör att karaktärer känns så himla trovärdiga - hon är inte perfekt. Däremot är hon lätt att tycka om, för även om hon inte är snygg och populär är hon modig och har lite jävlar anamma i sig. Hon är drivig och smart.
Jag hängde upp mig ganska mycket vid Shane. Jag blir själv lite fnittrig och rosabubblig när han är med.
Jag ser verkligen fram emot att läsa kommande böcker, och hoppas verkligen att de inte slutar översätta mitt i serien (som de till min lillasysters besvikelse gjorde med t ex Sookie Stackhouse/True Blood)
Mottagen: 24 mars 2012
Anmäl textfel
