"En enorm energi och en stillsam ilska som gick rakt in i hjärtat"
Linda Odén försöker alltid läsa Nobelpristagare, allrahelst om de är kvinnor. När Herta Müller fick priset för några år sedan blev Linda dock besviken. Müllers böcker tilltalade henne inte alls, men ändå gick hon och lyssnade när Nobelpristagerskan talade på Bokmässan 2011. Och kapitulerade totalt.
Mitt mål är alltid att läsa årets Nobelpristagare. Helst vill jag självklart läsa dem innan de får priset, för att kunna känna mig lite extra påläst och intellektuell, men om detta inte är fallet (vilket det oftast inte är) vill jag i alla fall läsa dem i efterhand. Kvinnor får alltför sällan priset och de kvinnliga pristagarna känns därför extra viktiga att läsa något av. Min teori är att de kvinnor som tar sig igenom nålsögat måste vara något alldeles vansinnigt bra.
Trots detta har jag ännu inte läst någonting av Herta Müller, som fick priset 2009 och därmed också är den senaste kvinnan som förärades priset. Jag minns när det avslöjades att just hon fick det. Jag satt i bilen utanför mitt jobb och blev så otroligt besviken. Det hon skrev om verkade visserligen angeläget, men trots allt tal om könets icke-betydelse visste jag nu att det skulle dröja många år innan någon annan kvinna fick priset.
Jag köpte ändå en bok av Herta Müller. Hennes “Hjärtdjur” som handlar om förtryckets Rumänien, landet där Müller föddes och växte upp. Landet som Nicolae Ceaușescu styrde med järnhand fram till sin död 1989. Han avrättades tillsammans med sin fru och tv-bilderna på deras kroppar finns fortfarande på min näthinna. Jag var 15 år och hade ganska nyss börjat förstå världens grymhet.
Åter till “Hjärtdjur”, som så många menar är en helt fantastisk roman. Jag började läsa, men efter kanske 10 sidor gav jag upp. Jag kände mig dum och korkad och jag tycker inte om att känna mig dum och korkad. Det stod klart att Herta Müller kräver sin läsare och att jag inte alls var utvilad nog att ta mig an hennes alster. Ett sådant tillfälle har aldrig uppenbarat sig.
På Bokmässan 2011 var Herta Müller gäst och på söndagen skulle ett stort gäng bokbloggare gå och lyssna till henne i samtal med Anders Olsson. Motvilligt gick jag med. Det är ändå inte varje dag som man ser en livs levande Nobelpristagare.
Efter någon minut kapitulerade jag totalt. Denna lilla dam utstrålade en sådan enorm energi och en stillsam ilska som gick rakt in i hjärtat. Samtalet handlade inledningsvis om debutboken “Flackland” som gavs ut i Rumänien 1982 i en censurerad och stympad form. 2011, några dagar innan Bokmässan, kom den nya kompletterande utgåvan av “Flackland” med texter som nu inte är censurerade. Ursprungsversionen såg väldigt annorlunda ut. Nu kunde hon kalla Ryssland vid sitt namn och dessutom skriva om både kyssar och saliv. Allt som ens kunde föra tankarna till sexualitet eller ens kroppen censurerades i det totalitära Rumänien.
Är det så att ledare i diktaturer är pryda? Herta Müller menade att det är så, oberoende av huruvida diktaturen är vänster eller högerinriktad. Allt sexuellt var förbjudet i Rumänien, men trots detta förväntades rumänerna föda många barn. Hur går det ihop?
Varför göra en ny version av en gammal bok? Ja, det är en gammal bok, men det höll på att bli en ny. Herta började först ändra en massa, nu 30 år senare. Då hade hon ett behov att distansera sig från sin hemby, vilket inte var populärt. Hon visste att hon inte skulle komma tillbaka till dit. Byn återkommer ständigt i samtalet och det är tydligt att flytten därifrån var nödvändig, men ändå smärtsam.
Den ursprungliga bokens språk var annorlunda än det språk hon nu använder. De korta satserna visade hennes vilja att springa iväg, men hon tycker inte så mycket om det sättet att skriva längre. Troligen har hon fått distans menar hon. Under arbetet med den nya versionen av boken fick hon en tillsägelse av sin förläggare då hon höll på att ändra för mycket och fick till slut acceptera texten mer som den var. “Flackland” från 1982 visar hur det var att skriva om verkligheten i ett totalitärt samhälle, att inte kunna beskriva samhället som det är, då censuren inte tillät någon samhällskritik. Socialrealism utan att det blir varken för sterilt eller för farligt.
Herta Müller talar också om hur hon påverkats av poesin och använt det lyriska för att skildra det samhälle hon levde i. Just detta gör att jag blir sugen på att faktiskt läsa något av henne. Lyrik lockar mig mer än socialrealism faktiskt. Müller menar att det för henne inte finns några genrer. Hennes sätt att skriva är att göra det verkliga litterärt. Poesin behöver få en del i realismen. Den poetiska förtätningen är typisk för Müller menar många och den verkliga världen måste man bygga upp själv som läsare. Troligen är det därför hennes texter måste läsas med sådan koncentration.
Müller menar att hon inte ser sig som författare, inte ens nu när hon utan tvekan är det. Med hjälp av orden beskriver hon livet på ett annorlunda sätt. Först slår hon sönder verkligheten och bygger sedan upp den igen med hjälp av ord, tills texten berör verkligheten. Som ung skrev hon definitivt inte litteratur slår hon fast. “Flackland” skrev hon bara för att beskriva sitt liv som ung, försiktig kvinna, ensam i en stad i Rumänien, utan att behärska rumänska, Hon skrev om det hon upplevde. Satte ord på det. På livet. På verkligheten. Nästan.
Kritiker säger att hennes språk är vackert, men vad är egentligen ett vackert språk? Ordens summa och innehåll berör först då orden inte kan återges, menar Müller. Det måste hända något i mötet mellan orden och läsaren. Att bara skriva en text som kan återges ord för ord är inte att beröra.
Slutligen talar de om att skriva i exil. Sedan 1987 har Herta Müller levt i exil i Tyskland, först i det som då var Västtyskland och nu i Berlin. Hon och hennes dåvarande man flydde då hennes böcker förbjöds och hon avskedades från sitt arbete.
Är då Berlin en form av exil? Nej, det menar Müller att det inte är. Inte efter att Ceaușescu sköts. Nu kan hon röra sig, men väljer att bo kvar i Tyskland helt frivilligt. Hon hade turen att utvandra till ett land där de talade hennes språk. Herta Müllers modersmål är tyska, men hon är född i Rumänien, landet som står i fokus på årets Bokmässa. Denna gång utan Müller som gäst.
Anmäl textfel
