LitteraturMagazinets recension
av Framtidens arab: En barndom i Mellanöstern (1978-1984), Riad Sattouf
Om en uppväxt dominerad av övergrepp och idioti
Första delen i Riad Sattoufs kritikerrosade självbiografiska serie finns nu översatt till svenska. Men det ensidiga barnperspektivet skapar problem för läsaren.
Riad Sattouf är författare, filmare och har dessutom jobbat för den numera världskända franska satirtidskriften Charlie Hebdo. "Framtidens arab: En barndom i Mellanöstern (1978-1984)" berättar "den sanna historien om en blond pojke och hans familjs liv i Moammar Khadaffis Libyen och Hafez Al-Assads Syrien" och har beskrivits som en rykande aktuell personlig kommentar till dagsläget i de konfliktdrabbade områdena.
Lille Riad föds som förste sonen till en fransk mor och en syrisk far. Fadern är universitetslärare och vill att sonen ska gå i hans fotspår och bli en "modern och välutbildad arab". Frågan blir hur väl det syriska samhället, och fadern själv, lever upp till samma höga ideal.
Boken skildrar Riads första sex år i livet och utgår helt och hållet från ett barnperspektiv på tillvaron. Verkligheten beskrivs som precis så ologisk och ändå så självklar som den är för ett barn. Med andra ord, även det som upplevs som konstigt ifrågasätts inte, för hur lätt är det att veta vad som är okej eller inte när man bara är sex år?
När familjen anländer till Libyen för att fadern ska kunna förverkliga sina ideer om panarabismen och ge araberna utbildning, kommenteras till exempel inte det märkliga i att vem som helst har rätt att bosätta sig i ett tomt hus. Ett faktum som gör att Riad och hans familj blir av med sin bostad och ständigt tvingas ha en person hemma för att vakta huset mot andra intressenter. Inte heller faderns vidrigt hånfulla sätt att bemöta modern eller hans oförblommerade rasism ifrågasätt eller problematiseras. Vi får följa den lilla familjens kamp med att finna sin plats i tillvaron, hitta arbete, börja skolan, lära sig språket och förstå alla de seder och bruk som för alla (utom fadern) är nya och svåra.
Sattouf målar upp mycket rika bilder av Riads tillvaro. Ansiktsuttryck beskrivs noggrant, både i text och bild, och beskrivningar av dofter (eller kanske oftare, stanker) levandegör berättelsen. För min vuxna blick är mycket av det Riad är med om vansinnigt, skrämmande och hemskt men för honom är allt ungefär lika (o)begripligt.
Hantverket är oklanderligt. Sattoufs bilder är rena och sällar sig till en tämligen klassisk seriestil med rundade breda linjer och karikerade utseenden. Sattouf har dessutom valt att jobba med en enda accentfärg per land (Frankrike är blått, Libyen är gult osv) ett mycket snyggt stilgrepp som hjäper läsaren att hänga med i berättelsen, något jag verkligen gillar.
Jag har dock vissa problem med hur jag ska förhålla mig till berättelsens innehåll. Berättarperspektivet är alltså ett barns och inga analyser av den vuxna världens beteenden görs således. Ett grepp som är helt rimligt och skulle kunna få mig som läsare att reflektera och analysera. Problemet är bara att jag inte känner att jag riktigt får ta del av folks bevekelsegrunder. Fadern skildras som så fruktansvärt osympatisk att jag för mitt liv inte kan förstå hur modern står ut. För att inte tala om alla de svettstinkande släktingarna, de slött stirrande djurplågande barnen och den överlag djupt antisemitiska befolkningen. Rasismen som uttrycks kan med det valda angreppssättet så klart inte ifrågasättas av författaren, men även omgivningen kniper käft. Faderns hån mot afrikaner och judar bemöts som mest med ett rynkat ögonbryn från moderns sida.
Jag börjar tänka på hur den bild som målas upp av araber kan komma att konsumeras i ett Europa som allt mer präglas av rasism och nationalistiska strömningar. När fadern säger om araber att de förtjänar att styras av diktatorer för att "man måste vara hård mot dem. De är lata och trångsynta" lämnas jag med en mycket dålig smak i munnen. Kanske kommer de följande delarna av biografin, i takt med att Riad blir äldre och får fler möjligheter att reflektera, ge en mer nyanserad bild av livet och människorna i det. Jag hoppas det, för denna inledande del är så fullständigt dominerad av övergrepp, idioti, känslolöshet och brist på respekt att jag mår lite dåligt.
Å andra sidan kan man kanske välja att se det lakoniska utifrånperspektivet som ett effektivt sätt att bygga upp en känsla hos läsaren. En känsla som förhoppningsvis tas om hand längre fram i serien. Nu håller jag tummarna för att de kommande delarna också översätts så att jag kan få reda på vart denna berättelse tar vägen, för just nu känner jag mig lämnad i ett rätt obehagligt limbo...
Mottagen: 28 april 2015
Anmäl textfel
